Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till de följande flockarna. Den fullständiga upplagan (utom de första,
förlorade breven) utgavs då 1849—1851.
Såsom arbetet nu föreligger, ger det oss i stora drag en
framställning av det svenska statslivets utveckling genom tiderna, och
det är i dessa stora drag, i förmågan av vyer och i fasthållandet
av en ledande tanke, som arbetets betydelse ligger, så mycket mer
som det samtidigt vilar på en sund historisk källkritik och en verklig
lärdom, som dock icke offrar åt några detaljer. Denna metod har
Schönberg otvivelaktigt lärt av Montesquieu, och i de klara, enkla
linjerna står han betydligt över Dalin och Lagerbring. Han har
även Montesquieus syn på de nordiska folkens insats i
världshistorien. Att de, såsom Jordanes uppgiver, varit stamfäder för de flesta
folk, betyder mindre, »än att de hava sönderbrutit de södra
ländernas träldomsbojor». Hans uppfattning av forntiden är sund: »Om
styrelsen i Sverige uti tidevarven före Odens ankomst till vår nord
är bäst att säga, som sanningen är, att man föga vet med visshet.»
När han redan i det första brevet kommer till det äldsta kända
svenska statsskicket, formar detta sig till något, som ej otydligt
erinrar om Gustav III:s regeringsform av 1772. Från urminnes tider
har det svenska folket styrts av konungar, »vilkas undersåtare under
en god och faderlig regering aldrig ansett för en börda att lyda.
Därav har vördnaden för konungaregeringen blivit likasom en
naturlig böjelse för alla nordiska folkslag av götiska stammen». Den
lagstiftande makten tillkom varken konungen ensam eller folket
ensamt, utan båda gemensamt, och »vad på allshärjartinget hade
blivit beslutat var allmän lag, vars verkställande tillhörde konungen
att ombesörja och handhava». Vid allshärjartingen behandlades
däremot aldrig sådana mål, som blott rörde »fördelar för enskilda
personer». Den högsta domsrätten tillhörde visserligen konungen,
men var inskränkt genom konungens tolvmannanämnd. Något »råd»,
som med konungen delade regeringsmakten, fanns icke, och våra
gamla lagar känna inga andra maktägande än konungen och
jordägarna i riket; rådet tillkom först under den kristna tiden — när
är svårt att säga. Något förtryck kunde konungen ej utöva, och
»folkets frihet och säkerhet innefattades uti deras deltagande vid
stadgandet av allmän lag, som icke måtte utfärdas utan deras ja
och samtycke, uti deras rättighet att bevilja av sin egendom, vad
som fordrades till statens allmänna behov, och uti den oryggliga
grundregel, att ingen borde skadas till liv eller lem utan att vara
lagligen förvunnen till brott eller dess egendom honom avhändas
utan laga skäl och dom». Det var denna frihet, som sedermera
förstördes genom medeltidens rådsvälde, »vilket drog till sig hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
