Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilken språket vore iklätt dess nuvarande skick». En ändring i
den bibliska dialekten vore »vid denna tiden så mycket
betänkligare, som vårt språk icke kommit till någon stadga utan just höll
på att kultiveras eller, snart sagt, korrumperas». Emellertid segrade
den mening, som förfäktades av Aurivillius och Floderus, och i
det skicket utkom den av dem huvudsakligen verkställda
provöversättningen. Denna blev emellertid 1793 ogillad, och omkring
1805 nedsattes en ny kommission under ordförandeskap av
ärkebiskop Lindblom. Dess verksamma ledamöter blevo Tingstadius,
som efter Aurivillius’ död 1786 efterträtt honom i den äldre
bibelkommissionen och som nu övertog det gamla testamentet, och
Ödmann, som fick det nya på sin del, dock med skyldighet för
bägge att konferera med varandra — eventuella tvister dem emellan
skulle slitas av den habile Lindblom. Och dessa tvister blevo
ganska häftiga, ty ingen ville giva med sig. Även nu stodo tvenne
motsatta principer mot varandra. Ödmann ville framför allt
förtydliga, Tingstadius däremot företrädde den estetiska synpunkten.
1816 utkom den nya provöversättningen av Nya testamentet. Men
då hade redan ett annat uppfattningssätt gjort sig gällande än det,
som Ödmann företrädde. Wallin, som var en av den nya rörelsens
förkämpar, höll på »det gamla bibelspråket såsom kyrkans
modersmål». Och han gillade ej heller Tingstadius’ tolkning. Även denne
hade avvikit från »vårt gamla, hävdvunna, högtidliga bibelspråk».
Att han — tillägger Wallin ursäktande — »ej nog uppskattade en
så rik och så nära liggande tillgång, må ej räknas honom till last,
det var ett oskyldigt, kanske omedvetet offer åt den tid, med vilken
han från början av sin bana stod i närmare beröring». För den
nya tiden var bibeln framför allt en fäderneärvd religiös urkund,
och det var den knappast för Ödmann och Tingstadius. Den förre,
som var relativt ortodox, var dock så till vida en son av neologiens
tidevarv, att han ej hade någon starkare känsla för de gamla,
invanda uttrycken, och den senare såg i Gamla testamentets skrifter
företrädesvis stora, poetiska diktverk. Att hava insett detta var
dock en stor förtjänst, som även Wallin borde hava uppskattat, ty
utan en föregångare som Tingstadius hade han kanske ej skrivit
de storslagna, bibliskt färgade dikter, som beteckna hans viktigaste
livsgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
