Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utlandet och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppslag, att intressera sig för barbaren och för exotisk poesi.
Montesquieu hade företrädesvis i lagarna sett ett uttryck för de
olika folkindividualiteterna. Men i England och Tyskland fann man
med rätta, att ett lika karakteristiskt uttryck för dessa fanns i folkens
äldsta diktning. Den första dylika exotiska poesi, med vilken man
gjorde bekantskap, var den, som var både lättast och svårast att
upptäcka: den hebreiska dikten, som ju var välbekant, men som
man ditintills ej uppfattat såsom poesi. Såsom vi nyss sett var det
Lowth, som genom sin 1753 utgivna avhandling riktade
uppmärksamheten på denna diktning. För att förstå den hebreiska poesiens
djärva, för oss främmande bilder, måste vi — säger han — sätta
oss in i den österländska miljö, i vilken dessa dikter kommit till,
och vi skola då finna, att vi här hava stora skaldeverk. Dessa stämma
visserligen alls icke med våra regler, men äro likväl av en gripande
skönhet. De äro ej heller konstpoesi, utan folkdiktning, uttryck
för hela den israelitiska stammens uppfattning av tillvaron. Med
dessa satser hade flera nya faktorer kommit in i samtidens
smakuppfattning: vördnaden för reglerna hade rubbats, man hade fått
smak för det exotiska, det vilda, det barbariska, och begreppet
folkpoesi kom nu att stå såsom något till arten skilt från
kulturfolkens konstpoesi.
Det uppslag, som Lowth givit, följdes ganska snart av nya
upptäckter. 1757 fullbordade Gray sitt berömda poem The bard, i
vilket exotismen framträder i ännu en form. Hjälten är den keltiske
barden, som nu gör sitt första inträde i litteraturen, och de färger,
med vilka han målats, hava till en del lånats från den fornnordiska
diktningen, som efter Gray också blir en faktor inom litteraturen.
1762 följde ett arbete, som fick ännu större betydelse, Macphersons
Ossian eller rättare: Ossiandikten Fingal, enligt uppgift översatt från
gaeliskan. Här är icke platsen att ingå på den livligt diskuterade frågan
om dessa dikters äkthet. Så mycket är i varje fall säkert, att de icke
äro trogna översättningar utan åtminstone halvt självständiga dikter
av Macpherson, om än på grundvalen av gaeliska förebilder. Och i
mycket är det poetiska språket här färgat av den orientalism, vilken
man nu tack vare Lowth lärt sig att beundra. Få arbeten hava så
mäktigt gripit samtiden som dessa halvt formlösa, barbariska prosapoem.
Man ställdes där inför en natur av en alldeles ny, egenartad skönhet
— de ödsliga, dimhöljda skotska hedarna, som stodo i den mest
skärande motsats till det bördiga, solbelysta Arkadien, som man
dittills beundrat. Människorna voro vilda, primitiva, men — det
var Macphersons tillsats — de voro tillika sentimentala, och alla
bilderna fylldes av den melankoli, som så tilltalade Macphersons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
