Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De nya estetiska åsikterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avhandling. Greker och romare äro visst icke de enda gamla folk,
som nått långt i vitterheten. Man har förbisett de asiatiska folken,
och att man ej uppskattat deras diktning, beror på en visserligen
förklarlig fördom. Dessa folk äro ju »i seder, tänkesätt, läge, klimat
och för övrigt nästan i alla avseenden så vitt skilda ifrån de
europeiska, att de snart sagt tyckas leva i en helt annan värld». Deras
dikter förekomma oss därför främmande. Och dessutom läsa vi
dem i översättningar — här i Sverige i dåliga översättningar. Detta
är orsaken till, att vi ej uppskatta de israelitiska skalderna, som
»hos alla andra upplysta folkslag i Europa allmänt äro erkända för
mästare i den lyriska poesien». Författare som Moses, Job, David,
Salomo och Esaias kunna sättas i bredd med en Pindaros, en
Theokritos, ty »vilken styrka och rikedom i tankarna, vilket behag,
vilken omväxling och livlighet i själva utföringssättet träffas ej hos
dessa bibliska författare!»
Sedan han därefter, ganska utförligt, sysselsatt sig även med
andra orientaliska folk, övergår han till kelterna och Ossian. Dessa
dikter känna vi ju blott i en engelsk prosaöversättning, genom
vilken originalen säkerligen förlorat mycket, men likväl röja dessa
dikter »över allt så mycken eld och livlighet, så mycken styrka,
det intagande behag och okonstlade majestät, att man omöjligen
kan läsa dem utan att röras av det ömma, tjusas av det vackra,
intagas och liksom hänryckas av det höga, som denne mästerlige
skald så rikt om varandra blandat i de sånger, som av honom hunnit
till eftervärlden». Av de översättningar, som Tengström läst av
romarnas och grekernas vittra mästerstycken, vet han ingen, som kan
sättas i jämförelse med Macphersons Ossian. Det är sant, att Ossian
ej följer Aristoteles’ regler för ett epos, »men utom dess, att en
lagstiftning, egentligen lämpad till grekernas vitterhet, ej i allt kan
förbinda en nordisk skald, finna vi därvid dock det förnämsta i
akt taget hos Ossian».
Om den fornnordiska dikten yttrar sig Tengström däremot ganska
kyligt, och de finska runorna nämner han ej ens.
Avhandlingen är karakteristisk för hela Åbokotteriet. I det hela
stodo de på upplysningens ståndpunkt, och Voltaire är ännu deras
läromästare. Å den andra sidan hade de likväl gripits av de nya
strömningarna, ehuru de icke klart fattat motsatsen mellan dem och
upplysningen. Några år senare blev denna motsats uppenbar, och
det gällde då att välja parti. Ossianförtjusningen blev därför av
kort varaktighet hos dem alla, och på gamla dagar påstod
Tengström t. o. m., att han blott velat driva en paradox. Även
Kellgren kom, såsom vi sedan skola se, att ställa sig på en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
