Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De nya estetiska åsikterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomtänkt teori kan man icke påträffa hos honom. Hans
uppfattning är ytterst betecknande för hela den riktning under 1700-talet,
som man skulle kunna kalla fransk-klassicismens upplösning». Han
känner ett naturligt behov att avkasta regeltvånget och giva snillet
full frihet, men samtidigt ryggar han tillbaka för den fullständiga
konsekvensen. I inträdestalet yttrar han: »Regler hava sitt värde,
när de sparsamt göras och tjänligt användas. De kunna icke giva
någon skaldegåva, men de likna fyrbåkar i havet, som varna för
klippor och sandbankar... Homeros och Shakspere kände inga
andra regler än naturens och deras eget snilles drift. Det är lätt att
upptäcka fläckar på deras spegel. Låga liknelser, osnygga målningar,
seder, som stöta vår tids anständighet, förekomma på var sida.
Men olycklig den, som endast ser felen och är blind eller känslolös
för det majestät, den sköna och rika natur, som blir alla tiders
förundran och alla skalders stötesten. Den, som är oförmögen att
inse en sådan förtjänst, han må aldrig inträda i snillets eviga tempel,
han stanne i förhuset och läse Colardeau.» I sina sannolikt på
1790-talet hållna föreläsningar kommer han ånyo in på frågan om
reglerna. Fortfarande håller han visserligen på, att reglerna böra
vara erfarenhetsrön. Men just därför vill han ej obetingat förkasta
dem. De kunna antingen vara grundade i naturen eller också bero
de på modet. De senare äro odugliga, men de förra äro »värda
att känna och nyttiga att observera». Och såsom exempel anför
han Shakspere! Denne har begått en mängd »dårskaper», och
orsaken har varit, »att han ej kände regler, varefter man bör
skriva».
Även Voltaire hade i sin essay varit inne på frågan om
skönhetsidealets relativitet. De ansikten, som anses sköna i Frankrike,
anses ej så i Turkiet och tvärtom. Denna sats, som ju alldeles
stämmer med Montesquieus allmänna teori, tilltalade naturligtvis
särskilt Neikter, och hans inträdestal går just ut på att fastslå
olikheten i folkens skönhetsideal: »Naturen är sig olik i olika länder.
Poeten måste måla, som hon visar sig i hans eget land, och så
snart han får läsare, som icke känna henne, upphör hon strax att
röra och behaga. En neger skulle utan känsla och förundran läsa
det kväde, som målar våra nordiska vinternöjen.» Och på ett
annat ställe yttrar han: »Vi måla Gud och de goda änglar vita och
glänsande, men negrerna måla Gud svart och Satan vit som en
europeisk slavhandlare. I det gamla Egypten voro de fetaste
fruntimmer ansedda för de skönaste, och Shaw berättar, att samma
smak ännu råder hos barbareskerna.» Även på närmare håll växlar
smaken: »Ett trångt sund skiljer Frankrike och England, men av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
