Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gustavianska neoantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilt fäste sig vid de nyfunna väggmålningarna från Pompeji, och
det är tydligt, att han redan nu var en hänförd beundrare av den
antika konsten. I ett brev 1769 yttrar han: »skall jag en dag
någorlunda vinna mitt ändamål, skall det ske här uti Rom i anseende av
de stora mästerstycken, som de gamla greker och romare lämnat
efter sig». Och i sin självbiografi, som skrevs 1785, anger han mera
bestämt sin ståndpunkt: »Vid min ankomst till Rom fann jag, att
ingen annan läromästare borde följas än antikerna och naturen. Jag
var då så långt kommen, att jag märkte, att jag kunde intet och att
jag måste begynna mina studier så, som man undervisar ett barn
i de första grunderna. Striden mellan min egenkärlek och beslutet
att lägga mig på så svåra studier varade i fyra månader. Men sedan
min plan blev fastställd, har jag ingenting ändrat därav; antiken om
dagarna och om aftnarna studiet av naturen (d. v. s. av modell) voro
min sysselsättning under två år.» Resultatet visade sig ock i hans
Faun, som modellerades 1770. Därmed hade man fått det första
neoantika skulpturverket. Sedan följde hans Diomedes, Amor och
Psyke, Venus, som stiger ur badet, samt Mars och Venus.
Inom konsten var det således Sergel, som bröt vägen för den
neoantik, som nu kom på modet, ty både Canova och Thorvaldsen
voro senare; den förre kom till Rom först 1779, och hans första
betydande arbeten tillhöra 1780-talet. Thorvaldsen var ännu senare
och kom först 1797 till Rom. Men hela antikströmningen var på flera
punkter förberedd, ehuru det är tvivelaktigt, om en konstnär som
Sergel tagit några intryck från teoretikerna. Pompeji hade upptäckts
1713, Herculaneum 1738, men först 1748 hade de egentliga grävningarna
börjat, och dessa hade naturligtvis framkallat ett starkt intresse för
antiken; 1757 hade man börjat utgiva avbildningar av de funna
föremålen: Antichità di Ercolano. Kort innan Sergel kom till Rom,
hade vidare konsthistorikerna Caylus och Winckelmann framträtt.
Den förre, som väl var mera arkeolog, betydde mindre för den nya
smakriktningen. Han bröt väl avgörande med rokokon och
hänvisade till antiken, men han sökte även upprätthålla förbindelsen
med den franska klassicismen. Winckelmann var vida radikalare,
och hans 1764 utgivna Geschichte der Kunst des Alterthums
betecknas med rätta såsom den neoantika rörelsens utgångspunkt:
»Den enda vägen att bliva stor, ja, om möjligt oefterhärmlig, är att
efterbilda de gamla.» Härvid bör man dock erinra sig, att
Winckelmanns och Sergels tid knappt kände den egentligen grekiska konsten,
utan blott den hellenistiska, samt att man ännu icke förstod att göra
någon skarpare skillnad på hellenistiskt original och romersk kopia.
Någon personlig beröring med Winckelmann hade Sergel knappast,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
