Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den gustavianska neoantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom operan. Den librettoförfattare, som vid århundradets mitt
behärskade teatern, var italienaren Metastasio, i vars operatexter vi
återfinna 1700-talets barocksmak. Till Glucks äldsta operor
författade han texten. Men dels genom intryck från Händels
oratorier, dels genom en påverkan från den antikiserande riktning, som
i Tyskland börjat med Klopstock, kom Gluck att bryta med denna
barocksmak, och 1762 uppfördes i Wien hans Orfeo, dramma per
musica in due atti med text av Calzabigi. Och här verkar operan
snarast såsom en grekisk tragedi; likaså hans 1767 uppförda Alceste,
också med en text av Calzabigi, vilken här ansluter sig till Euripides
tragedi.
Adlerbeths Iphigénie.
Abbé Michelessi var starkt påverkad av denna antikiserande
riktning och stod familjen Algarotti nära; så hade han författat en
biografi över Francesco Algarotti, och då nu, vid hans ankomst till
Sverige, Gustav III sökte att skapa en svensk opera, gjorde sig
Michelessis smak gällande. Glucks Orpheus och Euridice uppfördes
redan 1773 vid hertig Karls förlovning, och översättare var G.
Rothman, vilken tyckes hava varit Michelessis litterära hjälpreda, då
det gällde svenska språket; senare (1776) uppfördes Racines Athalie,
1778 Glucks Iphigénie i Auliden, 1781 hans Alceste, 1783 hans
Iphigénie uti Tauriden, och redan 1773 hade Adlerbeth fullbordat
sin Iphigénie, »tragedi uti tre acter med chorer», som dock
uppfördes först 1777. Uppslaget hade Adlerbeth utan tvivel fått från
Michelessi. I företalet berättar han, att han tänkt att översätta
Racines tragedi: »Mitt försök hade redan hunnit över första akten,
då jag såväl av en särskild anledning som vid läsandet av greve
Algarottis utkast till en opera under namn av Iphigénie i Auliden
föll på den tanken att nyttja körer. Dessa, fordom vanliga i
Grekland och Rom, i senare tider förkastade, men dock med framgång
använda i Racines Esther och Athalie, bidraga troligen till teaterns
fullkomlighet». De fem akterna i Racines tragedi hade han
sammandragit till tre; »där jag varit nog djärv att övergiva Racine,
har jag haft ögonen fastade på Euripides och greve Algarotti».
Musiken komponerades av Uttini. På oss gör ju Adlerbeths opera
icke något egentligt intryck av antik. Men den gjorde det på
samtiden. I sin självbiografi berättar Gyllenborg om sin 1773 stiftade
bekantskap med Adlerbeth: »Under ett inbördes förtroende av våra
arbeten lämnade han mig del av en författad imitation av Iphigénie
i Auliden, blandad med körer efter de grekiska skalders exempel.
Jag trodde mig höra Racine i de behagligaste vers och flyttad på
Athens teater av de skönaste körer. Samma afton meddelade jag
min förtjusning åt konungen genom berättelse av det arbete, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0258.html
