Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den gustavianska neoantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avhört.» Dagen därpå fick Adlerbeth läsa upp det för konungen,
och därmed var den unge kanslistens lycka gjord. Det gustavianska
dramat hade således tack vare Michelessi och Adlerbeth fått ett,
om ock svagt, inslag av neoantik, och 1792 uppfördes även en
dylik lyrisk tragedi av Adlerbeth, Œdipe. Stycket var ett försök
att sammansmälta Sophokles’ och Voltaires dramer med samma
ämne. Till intermeder — skriver Adlerbeth — »har jag vågat nyttja
körer lika som tillförene i min tragedi Iphigénie i Auliden», och han
tillägger, »att ett sådant bruk av körer icke lärer passa i andra än
de tragedier, vilka genom ämnet äro förknippade med religionen.»
Översättningar från antiken.
Michelessis namn är även i ett annat avseende förbundet med
Adlerbeths. Ända sedan 1500-talet hade de romerska skalderna
flitigt studerats i Sverige; dessa studier började ju redan i skolan
och fortsatte sedan vid universiteten. De grekiska torde däremot,
särskilt under 1700-talet, hava varit jämförelsevis föga
uppmärksammade, och översättningarna voro i varje fall nästan uteslutande från
latinet. Dessa översättningar voro dock alls icke trogna, utan
snarast parafraser, broderier i 1700-talets smak på de romerska
dikterna. Dessa översättarprinciper hade uttryckligen försvarats av
Kellgren i en anmärkning till hans Propertiustolkning: »Vad är
bästa sättet att översätta ett skaldestycke? I bunden stil eller i
obunden? Efter andan eller bokstaven? Rad för rad eller tanke
för tanke? Får man tillägga: bör man brottas med originalet eller
släpa sig i dess spår? Vitterhetens lagstiftare skilja sig än i dag
i svaret på dessa frågor.» En litteral översättning — fortsätter
han — »lär bäst att känna språket, är nyttigast i skolan och bör
ske i prosa. En fri översättning lär bäst att känna skalden, är
behagligast för snillet och bör ske på vers. Skillnaden i språk, i
seder, smak och granskning är rätta måttstocken för översättarens
frihet. Det bör vara honom lovgivet att nyttja flera ord än
originalet, blott tankarna bliva desamma... Med ett ord: skriva som
Horatius och Propertius skulle hava skrivit, om de levat på samma
tid, i samma land som han. Det är på sådant sätt allena, som han
kan göra sig förtjänt till en stjälk av den lager, som krönt deras
hjässa.» Kellgrens översättningar från Horatius och Propertius äro
ock på rimmad vers, återgiva onekligen mycket av originalens
anda, men kläda de romerska skalderna i 1700-talets dräkt. I
samma stil äro de följande översättarnas, särskilt Wallins, parafraser
från antiken. De unga nyromantiker, som framträdde vid det nästa
århundradets början, fordrade däremot för dylika tolkningar även
en antik form och en nära anslutning till originalen, och de hade
icke varit utan föregångare under den gustavianska tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0259.html
