Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- De tidigare gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE TIDIGARE GUSTAVIANERNA
Bellman och Bellmanianerna.
De första åren av Gustav III:s regering voro i litterärt
avseende en tämligen steril tid, och det var epigonerna
från frihetstiden, som angåvo tonen. Under dessa är
fanns blott en enda stor och originell skald, Bellman,
som dock, ehuru han i början av denna tid skrev flera
av sina yppersta epistlar, av samtiden ansågs mera höra till
sällskapslivet än den egentliga litteraturen. Till en början åtnjöt han
ännu ett visst litterärt anseende. Såsom vi sett kallades han någon
gång till konungens vittra aftonsamkväm, och bland de många,
som konungen sökte driva till ett dramatiskt författarskap, var
också Bellman, vilken 1773 arbetade på en opera, Fiskarena, som
nu, så när som på några fragment, är förkommen; på 1770-talet
skaffade Gustav III honom de sinekurer, på vilka han sedan levde.
Men för hovet passade Bellman knappast, och mot slutet av årtiondet
började andra vindar blåsa inom diktningens värld. Under en längre
tid kom han därför att stå i skymundan. Inom vissa borgerliga, av
de litterära rörelserna mindre berörda kretsar fortfor han likväl att
vara, om än icke den ledande, så likväl den erkände mästaren, och
han hade ganska många efterhärmare, »Bellmanianer», som de ganska
orättmätigt kallats, ty innerst stå de Fredmansskalden ganska fjärran.
De mest bekanta voro Hallman och Kexél. Den förre har utom
sina dramatiska stycken även skrivit en parodi på Creutz’ Elegi,
Korpral Ölbom, som länge gått under Bellmans namn och vari man
möter de brännvinsångor, i vilka Hallman tyckes hava funnit sig så
väl. Kvickheten har vår tid däremot mera svårt att sentera. Parodien
skrevs förmodligen strax efter Creutz’ stycke (1762), och följdes
sedan av flera andra dikter, som nu äro förlorade, men som
åtminstone enligt Oxenstiernas omdöme vittnade om verklig
skaldegåva. I ett sällskap råkade Oxenstierna honom för första gången
1770 och berättar, att Hallman »för mig uppläste en hop verser
fulla av eld och kvickhet. Han är ett snille av det slag, som föga
äro kända och som mest förtjäna att vara det». I samma sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0266.html
