Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tidigare gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befann sig ock Kexél, som får ett helt annat betyg: »Den osmaklige
Kexél var även där. Det ges ingen ort, varest han ej är att finna,
och ingen dit han ej medförer ledsnad och förargelse. Han var
efter vanan försedd med en myckenhet av Bellmans visor, ur vilka
han suger den lilla kvickhet, varmed han skryter.» Utan tvivel var
Hallman både en större begåvning och en bättre människa. Kexél
tillhörde det lättsinniga, utsvävande och karaktärslösa släkte, som
fostrats på 1760-talet, och nödgades kort efter sitt sammanträffande
med Oxenstierna rymma till Portugal, sedan han förgäves sökt att
såsom kommissionssekreterare i Konstantinopel komma undan sina
talrika björnar. Efter två år vände han tillbaka och fick då en
anställning som ordonnatör, sedan såsom sekreterare vid operan, men
tyckes ofta hava fått vandra till gäldstugan, som nu blivit ett bland
de mera populära hotellen i Stockholm. 1776—1777 utgav han
ett slags tidskrift med titeln Mina tidsfördrif på gäldstufvan, till en
stor del översättningar, skabrösa historier och bibelparodier, för vilka
han åtalades av konsistorium och även dömdes till böter. Liknande
voro Nya småsaker till nöje och tidsfördrif (1778) samt Bacchi
handbibliotheque (1784—1786), som innehåller åtskilliga stycken av
Bellman. Hans — ganska fåtaliga — dikter äro rena Bellmansimitationer,
och både han och Hallman voro huvudsakligen verksamma såsom
dramatiska författare. Vi få därför tillfälle att återkomma till dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
