Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv». Ingendera passade till ämbetsman, men de skulle ej heller
hava passat till yrkesförfattare, »ej ens till det, som var deras
dröm: oberoende lantjunkare, som använde hela sin lediga tid till
diktkonsten. De hade för stor lätthet att dikta och för litet att
dikta om.»
Skenäs, där skaldens barndom förflöt, var alls icke något ståtligt
aristokratiskt slott av den karaktär, som vi känna från Dahlbergs
Suecia antiqua, utan gjorde snarare intryck av ett större
bondhemman, men stället låg mitt i den lummiga, leende
Södermanlandsnaturen, och det var denna natur, som gjorde det
outplånligaste intrycket på den unge Oxenstierna. Det var dess skald, han
sedan blev. Hans uppfostran var den gustavianska tidens, således
ganska ytlig, och avsåg att utbilda honom till hovman. »Jag var
angelägen» — skriver morbrodern — »att följa samma metod, som
i kronprinsens uppfostran blivit följd, av vars lyckliga verkan jag
varit åsyna vittne. Jan Gabriel ålades att dagligen vid
middagstiden hos min mor repetera sina lektioner, det han gjorde med ej
mindre färdighet och vältalighet än den, som hos kronprinsen
utgjort min beundran.» De första elementen lektes in i honom.
Men då han blivit nio år, tog morbrodern honom till Stockholm,
där han sattes in i pension hos en fransk språklärare, Vilneuf.
Den lille herren — skrev fru Nordenflycht — »är nu i Stockholm
och förbliver här till jul för att lära dansa, rita och öva sig i
fransyskan». Det sista lyckades fullständigt, och liksom för Gustav III
blev franskan även för Oxenstierna ett andra modersmål. Dessutom
hade han en informator. De kvalifikationer, som fordrades av denne,
framgå av ett brev från fru Nordenflycht. Framför allt skulle han
vara hemma i franskan, så att han »kan tala språket någorlunda,
vilket näst bon sens hos honom är det förnämsta man åstundar».
Vidare skulle informatorn undervisa i latin, tyska, historia och
»något matematik». De första informatorerna fyllde dock knappast
måttet, och först 1764 fick Jan Gabriel i Bergklint en guvernör,
som tillfredsställde alla anspråk. Bergklint följde ock sin elev till
Uppsala, där denne inskrivits redan 1762, men där han blott vistades
då och då. Sin mesta tid tillbringade han på Skenäs. Hans
bildning var därför vid hans utträde i livet ganska begränsad. För
filosofi och matematik, som särskilt intresserade Bergklint, hade
han varken begåvning eller smak, nästan ännu mindre för
naturvetenskapen; den latinska litteraturen roade honom däremot mera,
särskilt de latinska poeterna, och dessa hava även avsatt djupa spår
i hans egen diktning. Den franska litteraturen var dock hans
huvudstudium, ehuru biblioteket på Skenäs var tämligen klent försett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
