Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var blyg och skulle aldrig hava vågat yppa sin ömma böjelse, men
— skriver han i den franska dagboken — »hon förekom mig och,
brinnande av samma eld, som förtärde mig, har hon i de mest
ömma ordalag förklarat mig sin kärlek». Med ett från fru
Nordenflycht lånat namn kallade han henne Themir, och sedan följa i
dagboken passionerade — och icke illa skrivna — skildringar ur
deras kärlekssaga. Den blev kort, ty redan i oktober 1766 fick
Themir resa hem till sin far, som utan hänsyn till hennes tårar
gifte bort henne med en bokhållare. För Oxenstierna blev
emellertid denna gymnasistförälskelse ett minne, till vilket han gärna
och länge vände tillbaka. Den 6 oktober 1769 — tre år efter deras
smärtsamma avsked — skrev han i sin dagbok: »Du sjätte oktober!
Det är ej utan rörelse, som jag skriver dig. Minnet av de nöjen,
du fordom skänkte mig, gör ännu min glädje och min oro. I min
senaste ålder skall jag bevara deras ljuva hågkomst. I min senaste
ålder skall jag ännu på denna dagen begråta slutet av min sällhet:
en försvunnen tid, min forna ro, mina gudanöjen, min ändade
vällust, min kärlek — Themir!»
Till Themir ägnade han också den dikt, De fem sinnena, som
väl är den mest betydande, som han skrev under Stockholmstiden
och som inflöt i Vitterhetsnöjen. Denna dikt, som firar kärlekens
allmakt, är djupast sett kanske den svenska litteraturens första
kärlekskväde. 1600-talet hade icke haft någon erotisk poesi; dess
sonetter hade varit språkövningar, bakom vilka aldrig någon verklig
känsla dallrat, Dalin var en kall natur, Gyllenborg likaså, och först
med Creutz fingo vi den sensuella erotikens sångare. Men hans
sensualism har ej den heta färgtonen i Kellgrens diktning, utan är
mera rokokons glada frivolitet, och den äger intet inslag av den
idealism och det svärmeri, som den erotiska dikten dock fordrar.
De finnas däremot i Oxenstiernas Fem sinnen. Det är kärleken,
som ger hela naturen liv, och det är först genom Themir, som
denna får ett temperament:
Din bild mitt tjusta öga målar
I allt vad jorden fagrast bär.
För mig i morgonrodnans strålar,
I källans glas han tecknad är.
— — — — — — — — — — —
När lätta bäckar flyktigt brusa,
När fågeln sig på kvisten rör,
När lövet väcks, då vädren susa,
Jag dina steg bland sorlet hör.
Det är ej näktergalars slag,
Som mig i nattens tystnad hinner.
Mitt öra, tjust av hjärtats lag,
Din röst i deras kväden finner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
