Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det land, som medlertid av Disas omsorg röjdes,
Den ensam hörde till, av vilkens hand det plöjdes,
Och följde, fritt som han, sin första åbos ätt.
Då stiftades den lag och den besittningsrätt,
Ej känd av andra folk och Sveriges ensak vorden,
Som jordens frihet ger åt den, som brukar jorden,
Och frälsar mot den skatt, han fosterlandet bär,
Det hemman, i vars krets han självbeständig är.
Där, kallad av sin kung att delta från sin hydda
I stiftning av den lag, som skall hans levnad skydda,
Och tolkande ännu på sina fäders sätt
Sin egen på en gång och svenska folkets rätt.
Den fråga, som här osökt framställer sig, är den: i vad mån var
Oxenstierna i sin teckning av den primitive nordbon påverkad av
Rousseaus båda discourser? Då man vill besvara denna fråga, tror
jag, att man gör rättast i att fasthålla, att Oxenstierna var poet,
men varken historiker eller politisk teoretiker. Rousseaus teckning
av den idealiserade primitiva människan hade utan tvivel gripit
honom, liksom den gripit alla andra vid denna tid, men han hade
nog icke vidare djupt trängt in i problemet, och han följde icke
med Rousseau i konsekvenserna. »Skyten» erinrar onekligen om
Rousseaus primitive vilde, som ännu icke kände den privata
äganderätten: »han stängde ej ett land, som delades med alla». I
sympatien för denna tid stämma de således överens. Längre följer
Oxenstierna dock icke med. För Rousseau hade förfallet börjat
med privategendomen: »Den förste, som omgärdade ett jordstycke
och djärvdes säga: detta tillhör mig, samt fann folk nog enfaldiga
att tro honom, han blev den sannskyldige grundläggaren av det
borgerliga samhället». För Oxenstierna betecknar åkerbruket
däremot det första stora framsteget i kultur, hela dikten går ut på
att förhärliga detta, och han är stolt över den svenske bondens
äganderätt till sitt hemman. Här stå de således på rakt motsatta
ståndpunkter, men näppeligen avsåg Oxenstierna någon polemik
mot Rousseau. Både den nomadiserande skyten och den
åkerbrukande göten trivdes förträffligt samman i Oxenstiernas fantasi, och
den förre har han snarast fått icke från Rousseau, utan från Dalin.
Romantiken röjer sig icke blott i hans teckning av forntidens
odalman, utan ock i landskapets kolorit. Han talar om den väldiga
ekskogen i vikingarnas land,
Som växt ur kämpars mull och med sin vida rot
I deras gravar fäst kring ättehögens fot
Vid jordens midnattstid i skygd av sina grenar
Bland grifteeldars sken emellan runans stenar,
Ser deras vålnader från skuggors tysta värld
Ur högen resas än och skaka sina svärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0302.html
