Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kellgren, att presidenten Leijonhufvud tyckt, att hans översättning
Mänskliga lifvet »var något dristig. Man bör, sade han, så mycket
möjligt är, släppa ned gardinen för den dimman, som synes i ändan
av perspektivet». Och Schönberg, som hört sig för om honom i
Åbo, berättar, att »svaren nog instämma däri att admirera dess
génie, men att dess karaktär på religionens och sedernas sida vore
mindre god». Vad själva åsikterna beträffar, var Kellgren således
den genomförde »upplysningsfilosofen». Någon säker poetisk stil
hade han däremot ännu ej funnit utan vacklade mellan olika
smakriktningar. Detta sammanhänger med samtida teorier inom den
franska litteraturen. Boileau, klassicitetens främste smakdomare,
hade ju uppträtt mot barocken och dess preciösa omskrivningar.
Varje sak bör nämnas med dess rätta och enkla namn: J’appelle
un chat un chat et Rolet un fripon. Det var klassicitetens stilprogram.
Men på 1700-talet vände barocken och preciositeten tillbaka såsom
»efterklassicism». Sitt egentliga hemvist fick denna barock i det
»pindariska» ode, som nu blev på modet, och karakteristiskt nog
var det den kanske torraste och fantasilösaste av upplysningens
författare, La Motte, som särskilt blev en förkämpe för detta
»pindariska»! Till själva tankarna var ju upplysningens poesi, särskilt
hos La Motte, endast rimmad prosa, och det återstod därför att
genom stilen giva dikten en förklädnad, som åtminstone såg ut
som poesi, eller med andra ord att »säga vardagligheter på ett
förkonstlat språk», att begagna långsökta vändningar, på vilka
läsaren behövde fundera, att vara »sublim» i stället för enkel och
naturlig. Jean-Baptiste Rousseau — ej att förväxla med Jean-Jacques
Rousseau — var en av århundradets mest berömda odeskalder, en
av dem, som den unge Kellgren läste och av vilken han tog intryck.
Vi kunna taga ett exempel. I en av sina dikter omskriver Rousseau
dagens datum, den första oktober, på följande ståtliga sätt: »Redan
hade Plejadernas bortgång kommit styrmännen att draga sig
tillbaka och redan hade de sorgsna hyaderna tvingat de frusna dryaderna
att söka skydd i klipporna. Clytias flyktige älskare smakar ej
längre våra väderstreck, och snart skall Orthias obändige make
bringa oss de skytiska fjällens rimfrost». Denna stil imponerade
emellertid på den unge Kellgren, och flera av hans dikter från
Åbotiden äro i denna pindariska stil. Vi behöva blott läsa början
till, dikten Våren:
Sig dagens stolte gud bekläder
Med dubbelt ljus och majestät
Och i den höga Kräftans fjät
Mot tronen av sitt rike träder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
