Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klappar, räcker jag huvudet litet fram.» Kort förut, i april, hade
Förbättringssällskapet på Ulriksdal uppfört konungens drama Gustaf Adolphs ädelmod
med en prolog. Denna var, enligt ett brev från Franc, »kvick och rolig,
skriven av kungen, Oxenstierna och Kellgren styckevis, men den är som mest
alla occasionskompositioner ej gjord för lecturen utan blott pour le moment
de la representation» — den finnes ej kvar. 1781 hade Kellgren fått skriva två
dylika dramatiska prologer, en för konungens födelsedag den 24 januari och
en för prinsessans födelsedag den 8 oktober. Båda äro tryckta. Men hur
litet man fäste sig vid själve författaren, framgår därav, att både hertiginnan
och Fersen, som utförligt redogöra för det första divertissementet, ej ens
nämna Kellgrens namn. Kellgren hade emellertid ännu viktigare arbeten
under utarbetande. Han hade nämligen 1782 fått i uppdrag att versifiera
konungens förnämsta drama, Gustaf Vasa, och i maj detta år berättade han
för Clewberg, att »jag håller på att skriva en ny opera efter kungens plan,
kallad Gustaf Vasa, ämnad att sättas musik till av Naumann och att spelas i
höst. Men jag fruktar det går med den som med de förra, ty jag lär säkert
vara predestinerad att skriva operor, som ej spelas.» Emellertid arbetade han
raskt, och i augusti samma år hade han redan hunnit ganska långt. Han
skrev då till Zibet: »Naumann har sagt mig, att Hans Maj:t skall vara ganska
otålig däröver, att han ej ännu fått tredje akten till Gustaf Vasa och att han
ej skall begripa, hur det kommer sig. Om Hans Maj:t vore underrättad om
det kinkiga, fast obetydliga göromål, jag nyss haft för händer, och om det
skoflickare-arbete, som jag nu som bäst är sysselsatt med,[1] torde det kanhända
falla honom något begripligare... Naumann har redan talat om
retranchementer i Gustaf Vasa. I sådant fall gör jag som Adlerbeth och reser direkte
med posten till Lappmarken — som man ser var Kellgren såsom dramatiker
bunden både till händer och fötter, av planens författare och av kompositören,
och arbetet var sålunda allt annat än behagligt. Kellgren, som var djupt
musikalisk och särskilt en beundrare av Gluck,[2] hade en mera modern
uppfattning av ett musikdrama än konungen och Naumann. Men naturligtvis fick
han underordna sig. Och hans farhåga, att ej heller Gustaf Vasa skulle komma
att spelas, tycktes besanna sig. Sin text hade han troligen färdig redan i slutet
av 1782. Sedan fick man vänta på dekorationsmålaren, Desprez, som först 1784
kom till Sverige, därpå tänkte man uppföra stycket på konungens födelsedag
i januari 1785, men hann ej med detta, och först den 19 januari 1786 skedde
den första representationen, som då blev en lysande framgång. Enligt Nordin
fick Kellgren såsom minne av konungen en emaljerad gulddosa, och kort
därefter hedrade han honom med en plats i Svenska akademien.
Ungefär vid den tid, då Kellgren avslutat sin bearbetning av Gustaf
Vasa, 1783, fick han ett nytt uppdrag: att versifiera konungens Drottning
Christina; i januari året därpå var åtminstone den första akten färdig, och vid
jultiden 1784—1785 började repetitionerna på Gripsholm, där hovet då vistades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
