Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jupiter, gudarnes gud, vare ära!
Titanernas här
Nedstörtad är,
Etnas låga dem evigt förtär.
Himmel och jord de ville förfära,
Berg uppå berg de staplade opp.
Men fåfänga hopp!
Jupiter dem med sin åska förkrossat
Och oss förlossat
Från våra fienders härjande tropp.
Samarbetet med konungen.
1778 hade en ny kompositör, Joseph Kraus, kommit till Stockholm, och i
ett brev från sommaren 1780 berättar han, att han genom Zibet »bekommit
ett poem, skrivet av Sveriges bäste skald, och jag hoppas till konungens
återkomst vara färdig därmed, så framt den gode Guden förlänar mig hälsan.
Sedan må saken avgöras, och då må det gå, huru det vill. Som poesien en
gång är gillad av konungen, måste man åtminstone betala mig, om man ock
icke vill behålla mig kvar.» I september kunde Kellgren underrätta Clewberg
om, att musiken var satt, och i juni nästa år (1781) uppfördes Proserpine för
konungen på hovteatern på Ulriksdal. Representationen lyckades, men
Kellgrens förhoppning, att Proserpine skulle få bliva den nya operans
invigningsstycke, visade sig bedräglig, och i stället sattes han att versifiera en annan
opera, Æneas i Carthago, till vilken Kraus skulle skriva musiken. Redan
några månader efter Proserpine-representationen skrev Kraus: »Jag får den
hedern att sätta musiken till den nya pjäs, varmed det nya operahuset skall
invigas. Jag har nu händerna fulla av tillredelserna därtill. Styckets titel är
Æneas i Carthago. Hela ämnets gång, episodernas behandling, allt är av
konungen själv; endast versifikationen är av en poet, densamme som författat
min förra opera.» Att Gustav III skulle vara styckets egentlige författare, är
dock en sanning med modifikation, ty konungen har här helt enkelt plagierat
en fransk opera, Didon av Le Franc de Pompignan, och synnerligen angenämt
kan det ej hava varit för Kellgren att återgiva dennes ganska banala text.
För övrigt blev varken Æneas eller Proserpine invigningsstycket, ty i februari
1782 rymde fru Müller, som skulle utföra Didos roll, och i stället fick man
taga Adlerbeths Cora och Alonzo. Uppförd blev Æneas först 1799.
Vid denna tid hade Gustav III gripits av ett fullkomligt teaterraseri, som
gick särskilt hårt ut över Kellgren. Under vintern 1782 hade konungen
bildat ett amatörsällskap, Förbättringssällskapet för svenska språket, och för
detta tillverkades nu massor av skådespel. På hösten 1783 skrev Kellgren till
Rosenstein, med vilken han då ännu ej var mera intim och därför ej heller
fullt så öppenhjärtig som i de senare breven: »Att en auktor är på tronen,
kan ej vara obekant. Fyra pjäser ha redan kommit från hans hand. Och
det inom en tid av åtta månader. Sådant är fertilt. Vad kvaliteten angår,
lär man utan smicker kunna säga, att de övergå allt, vad man kunnat vänta
av en kung. Om vi andra auktorer böra gratulera oss åt den hedern att få
räkna en så hög herre i vårt skrå, böra vi däremot hissna för de
pretentioner, han med skäl kan göra på vår skicklighet... Vad mig angår, är jag
i säkerhet både för kritik och beröm. Jag har krupit under tronen, där jag
sitter och rimmar, vad min nådige herre tänker. Om någon vågar vissla,
sveper jag väl in mig i den kungliga manteln, men är man så god och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0326.html
