Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nitiske broder Tempelledare! Är Tribunalet skingrat och Sanningens
makt återställd?
— Ja, rådande Tempelman! Fridens Gud är endast av oss dyrkad.
Efter åtskilliga ceremonier införas nu recipienterna i Templet, där
Tempelmannen yttrar till dem:
— Välkomna, mina bröder, att hos oss dela en helgad fristad mot de
grymheter, varav ni sett så gruvliga vedermälen. Loven I vid heder och ära att för
alla obehöriga dölja, vad ni i dag förnummit, och de kunskaper, er nu skola
lämnas?
Sedan de svarat, erhålla de eldsbrödernas tecken och »tilldelas kunskaperna».
Därpå hålles ett tal till dem, varpå Templet tillslutes.
De tal, som höllos inom orden, handlade nästan alla om
upplysningens välsignelser och fanatismens hemska följder. Kellgren
höll ett tal om den bekante Jean Calas, andra talade om Henrik
IV:s mord, Bartholomeinatten o. s. v. Ett tal börjar:
»Mänskligheten har förgäves ryst över strömmar av blod, komna av en i
religionsmål olika tänkande menighets blinda nit», ett annat:
»Vantron har alltid gjort förödelser så inom som utom de mänskliga
varelserna. Tideböckerna synas därav fläckade flera tusen år
tillbaka» o. s. v. Det verkar därför nästan uppfriskande, då en talare
söker variera temat: »Första stunden, då det blev mig uppdraget
att på denna dagen tala, vägde jag något om ämnet. Jag tänkte
först avmåla den lasten, mot vilken vår orden så häftigt strider,
men vid närmare eftersinnande valde jag ett motstridande ämne.
Mina bröder, bliven ej förfärade! Jag ärnar tala om onödigheten
att i våra dagar förmana mot fanatismen.»
Den, efter vad det förefaller, störste entusiasten för ordens
uppgift var en ung hovjunkare, Gustaf von Paykull; han var född 1757,
hade nyss förut slutat i Uppsala samt (1779) skrivit in sig i kansliets
utrikesexpedition. Vid denna tid var han mycket intresserad för
vitterheten, skrev med i Utile Dulcis fjärde del, författade en av
Voltaire starkt påverkad tragedi, Domald (1783), som är ett inlägg
för toleransen och ett anfall på »prästbedrägerierna». Dessutom
var han bekant för åtskilliga lasciva poem i Kellgrens stil.
Franciskanerorden var därför en sammanslutning alldeles efter hans sinne.
Kellgren däremot tyckes hava börjat finna ordensapparten något
löjlig, och till Rosenstein, som då vistades i Paris och nyligen
blivit invald, skrev han 1783: »Tusen tacksägelser för all den nit
och möda, herr hovjunkaren använt för Templets heder. Paykull
har säkert talt av allt sitt hjärtas och sin hjärnas fullhet, då han
givit herr hovjunkaren ett så livligt intérêt för saken. Jag
gratulerar regeringsrådet Zibet, att han ej råkat honom före sin avresa.
Han hade helt säkert måst lova honom med högra handen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
