Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fabel om åsnan Borac, som enligt Koranen en gång burit profeten
på sin rygg. En »turkisk bel-esprit» hade varit dristig nog att
skämta med det heliga djuret. Men vad hände? Hela det
muselmanska prästerskapet råkade i uppror: Slå ihjäl kättaren! Häng eller
bränn upp försmädaren! Men skalden räddade sig upp på Pegasus,
höjde sig i luften och lovade att hos snillets gud till de andligas
ära skriva en lovsång, vilken
Skall varje museiman med skräck och vördnad lära,
Att då man sårar åsnors ära,
Man sårar hela eder corps.
Om Ordensvurmen och om Borac utspann sig en häftig
tidningspolemik, i vilken även Leopold, anonymt, på sitt försiktiga sätt
deltog med en längre recension i Stockholms-Posten. Han låtsar
i den — för att ej stöta de höga ordensvurmarna — tro, att en
dylik vidskepelse endast funnes hos de lägre klasserna och att
Paykull blott åsyftat swedenborgarna. Med dessa försiktighetsmått
vågar han dock försvara befogenheten av Paykulls satir. »Låtom
oss komma ihåg, att det är blott sedan i går, som vi upphört att
bränna häxmästare och sejerskor, och att det är således först i dag,
som vi kunna begynna le däråt. Den grova vidskepelsen har flytt,
men en finare återstår, som ännu tager sina hemliga offer bland
den lägre (!) allmänheten, synnerligast på en tid, då — Gud bättre
— den swedenborgska läran bjudit henne sin skuldra att stödja sig
vid.» Det var detta, författaren satiriserat, men »ingalunda ordnar
i allmänhet, vilka icke bestå i tomma ceremonier, eller den profetiska
åsnan, vars minne våra heliga böcker tillräckligt freda från ett
kristnom oanständigt åtlöje». Även Bileams åsna hade således fått sin
Ehrenrettung!
Pro sensu communi.
Emellertid hade just vid denna tid swedenborgianismen börjat
gripa kring sig i huvudstaden, i november 1786 hade det Exegetiska
sällskapet stiftats och de magnetiska séancerna hade börjat. Dessa
senare gjordes till föremål för ett gyckel i en komedi av
skådespelaren Björn: Det oskyldiga bedrägeriet, som uppfördes på hösten
1787 på Ristells teater. Pjäsen gick igenom censurens eld — censor
var ju Kellgren — och om uppförandet berättar Schröderheim, att
applåderna voro långa och bullersamma: »I början, så länge pjäsen
attackerade mesallianser och gamla familjers företräden, voro de
anförda av hertigen av Södermanland, som i det ögonblicket kanske
för första gången charmerade publiken. När ridiculen föll på
magnetismen, var Salomos visaste helt stilla, men kungl. sekreteraren
Kellgren ifrån direktionslogen, biträdd av folk med sens commun
på parterren, satte sig då i spetsen för handklappningarna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0357.html
