Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för philanthroper. Denna belades den 13 november med kvarstad
och fick ej utgivas, förrän intyg kunde företes från »vederbörande
konsistorium, att ej något därutinnan förekommer, som strider mot
vår antagna rena evangeliska lära». Här hade man således fått en
munkavle på swedenborgarna. Strax därefter tillkom en annan.
Stockholms-Posten hade hittills lika mycket varit ett språkrör för
dem som för Kellgren, och Holmberg, som personligen lutade åt
swedenborgianismen, hade redan börjat underhandlingar med
Halldin om att till denne överlåta redaktörsskapet. Denna plan
korsades emellertid därav, att Kellgren i februari 1788 med
Rosensteins och Schröderheims hjälp fick privilegium på tidningen. På
hösten samma år började C. F. Nordenskiöld därför en ny tidning,
Medborgaren, som emellertid indrogs i början av 1790 efter något
mer än ett års tillvaro.
Redan Kellgren hade i sin dikt vädjat till statskyrkans hjälp i
kampen mot övertron. Han hade talat om, att »lagen ropar hämnd
och religionen blöder», och motståndarna anmärkte med en viss
rätt, att den tolerans, som förut stått på upplysningens program,
nu utbytts mot intolerans. Anmärkningen var icke obefogad.
Upplysningens tolerans — särskilt Voltaires — var i själva verket
ganska begränsad och inskränkte sig till ett krav på tolerans mot
upplysningsfilosoferna själva samt till fördömelsedomar över
statskyrkans ofördragsamhet; att denna höll ordning på »packet» var
däremot Voltaire alls ej emot, och någon respekt för pöbelns
meningar ansåg han ej, att man behövde hysa. I grunden hade
upplysningsfilosoferna därför ej så mycket emot statskyrkan, så framt
denna inskränkte sig till att vara en polisinrättning för det lägre
folket och lämnade dem i fred. Mot svärmare kunde statskyrkan
vara bra att ha, och i anmärkningarna till sin dikt förundrade sig
Kellgren över, att »i ett land, där en antagen lära fordrar helgd
och skydd», någon skrift, »som rör religionen, får tryckas utan
föregången konsistoriell censur». Som vi nyss sågo, ledde denna
vädjan verkligen till en kvarstad på swedenborgarnas skriftserie,
och Rosenstein hade tydligen en viss svårighet att försvara en dylik
åtgärd och samtidigt hävda toleransen. Han gör det emellertid icke
illa. Sekterna — skriver han — »förtjäna tolerans, men äro
däremot förbundna att lyda det lands lagar, där de leva». Från sekter
— fortsätter han — »böra svärmare skiljas. De förra böra, såsom
nyss sades, tolereras. De senare böra i tid sättas inom vissa
skrankor utan att därför förföljas. Svärmare kalla vi dem, som
antingen visa ett otidigt omvändelsenit eller bruka bevisningsmedel,
som äro grundade på vidskepelse och leda till missbruk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
