Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer. Men åsidosättom personerna och talom sanningens språk.
Hava ordenssällskaperna här i Sverige gått till ytterligheter eller
icke? Har här i landet existerat en ordensyra eller ej? Medan
denna yra påstod, kunde många skäl föranleda till stillatigande.
Men sedan den är förbi, sedan den av alla anses, såsom den bör,
så är det tillåtit att nämna den på ett sätt, som befriar en samtid
för dess återkomst.» Att denna förklaring göt mycken olja över
vågorna, må man dock äga rätt att betvivla. Allmänheten förvillades
nog icke, men man hade dock erbjudit ordensbröderna ett skydd,
bakom vilket de kunde rädda sig.
Viktigare var, att redan i Kellgrens dikt hade själva
huvudanfallet icke, såsom i Paykulls lustspel, riktats mot ordnarna, utan
mot swedenborgarna d. v. s. medelklassens vidskepelse, och faktiskt
kom striden att stå mindre mellan upplysningen och ordensväsendet
än mellan upplysningen och swedenborgianismen. Rosenstein sökte
visserligen även här förmildra skärpan i Kellgrens anfall. Men på
denna punkt är han vida mindre eftergivande. Sällskapet har aldrig
nekat — skriver han — »att i Swedenborgs lära och skrifter finnes
här och där någon vacker och uppbygglig sats». Men det är icke
dem, man antastat: »det är Swedenborgs dårskaper, hans syner,
hans andevärld, hans korrespondenslära, hans löjliga och
oanständiga bok De amore conjugiali». Denna begränsning av striden till
en kamp mellan upplysningens vapendragare och swedenborgarna
gav de förra en tydligen avsedd taktisk fördel. I den förra
sammandrabbningen, då det gällde Paykulls stycke, hade statskyrkan,
om än motvilligt och tvingad, ställt sig på ordensentusiasternas sida,
och den ursprungliga stridsfrågan hade därigenom förryckts till att
bli en kontrovers mellan ortodoxi och upplysning. Nu kom frågan
i ett helt annat läge. Förut hade sekterna och upplysningens
vänner betraktat sig såsom vapenbröder i kampen mot statskyrkans
intolerans. Nu däremot hade de forna vapenbröderna råkat i tvist
med varandra, och den under neologiens tid ganska undanskjutna
statskyrkan hade att välja parti. Man valde då att gå emot
sekterna, och det blev således en ny partiställning: statskyrkan och
upplysningen contra swedenborgianismen — ty den gamla pietismen
var nu ur räkningen, och herrnhutismen var i det hela statskyrklig.
I ett brev i oktober 1787 skrev ärkebiskop Troil om
swedenborgarna: »De hava fått en vacker pisksläng i Posten, och kan den
giva förnuftigt folk anledning att betrakta dem på deras rätta sida,
ty en vederläggning vore ridicule emot ett folk, som under mystiska
talesätt framför galenskaper». Men ärkebiskopen gick längre än så.
Såsom vi minnas utgåvo swedenborgarna en skriftserie: Samlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
