Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kantaten 1789.
Såsom de flesta andra av sina samtida hade han, såvitt man av
hans dikter och brev kan döma, såsom ung haft en mycket svag
känsla för fosterlandet, och något annat kunde man ju ej heller vänta
av en generation, vars ungdom infallit under Pechlins glansdagar.
Men med sitt lyriska svärmeri för Sveriges storhet hade Gustav III
här gjort en ny och betydelsefull insats. Hans Gustaf Vasa blev
kanske något mera än ett diktverk — det blev en gärning, det första
uttrycket för en nyvaknad svensk fosterlandskärlek, som väl också
meddelade sig till den man, som i vers klädde konungens tankar.
Fullt självständig framträder denna nya känsla hos Kellgren i den
kantat, med vilken han hälsade nyåret 1789 — det dystraste i
Sveriges historia under Gustav III:s regering. Det gångna hade
bevittnat Anjalaförräderiet och motgångarna i Finland; det nya
bådade blott olyckor, krigiska nederlag och inhemskt split. Med
tanken härpå ter sig Svea för skalden såsom en åldrig drottning,
vilken mot egen barm riktat ett rostat svärd, vars mantel höljdes
i blod och stoft och vars krona syntes vackla mot sitt fall. Mot
henne hade jätten från öster rest sig med fjättrar i sin hand. Skall
då Svea bliva en slav? Så spörjer hon det nya året:
Seklers dotter, i vars sköte
Nya håvor jorden bådas,
Nya smärtor hota den:
Säg — i mina blickars möte
Vill som hämnare du skådas
Eller kommer du som vän?
— — — — — — — — — —
Men om nu så grym är lagen
Och med dig den stunden nära,
Då jag föll förutan ära
Bland nationerna en slav...
O, så stört ock du, bedragen,
Från din höjd i glömskans hav!
Och för evigt slockne ljuset
Av den sol, som leder dig!
Och försvinne jag i gruset
Av den värld, som föll med mig!
Vi höra redan här den ton, som sedan, ännu kraftigare, skulle
vibrera i de högstämda avslutningsstroferna till Tegnérs Svea. Och
på ett anmärkningsvärt sätt skiljer sig denna kantat från övriga
samtida gustavianska dikter — där förekommer ej en enda
smickrande hänsyftning på konungen. Ej heller finner man Kellgrens
namn under någon av de många lovsånger, med vilka konungens
verkliga eller förmenta segrar hälsades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0367.html
