Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kellgrens fronderi.
Under sin ungdom hade Kellgren knappt varit politiskt intresserad,
och hans mål hade varit en plats i konungens närhet. När han
nått dithän — genom utnämningen till konungens handsekreterare —
hade han mycket hastigt ledsnat på hovluften, och då Gustav III
1789 ville tillvälla sig envåldsmakt, ställde sig Kellgren öppet på
oppositionens sida. Hans brev till Rosenstein, Rudbeck och
Clewberg äro i detta fall mycket upplysande. Vid Enstad — skrev han
till Rudbeck — »mötte mig första nyheten om säkerhetsaktens
kungörelse förleden söndags. Jag har själv icke läst, icke heller tänker
jag i min livstid läsa den, utan skickar dig härmed mitt exemplar».
Och till Rosenstein skrev han några månader längre fram: »Efter
den akten, som slöt sista riddarhusplenum — den sista av våra
riksdagar och frihetens sista andetag — hörde jag med förargelse
även klokt och gott folk, som tackade Gud, att man hellre cederat
än trotsat pöbeln, varvid flera kunnat bli olyckliga. Faran var visst
icke stor. Men om det ock hänt, vad är det för en kärlek för lag
och frihet, där man ej håller dem värda att försvaras med en
blodsdroppe, där håren resa sig vid blotta tanken av ett
knappnålsstygn? O tider, o seder! Och en sådan nation, är den väl värd
att vara fri? Om efter detta prov despotismen likväl skulle stanna
vid någon gräns, om den även ej tillvällar sig en oinskränkt rätt
över varje medborgares gods, lem och liv, hustru och barn, så är
det en skänk av regentens ädelmod, icke ett offer av hans aktning
för nationen.»
I ett brev till den ivrige rojalisten Clewberg-Edelcrantz kunde
han ej heller låta bli att giva sin satir fritt lopp. Varje finsk post
— skriver han i juni 1790 — »innehåller en seger. Vi vada i
ryssblod upp till knäs. Var söndag sjungs ett Te Deum och även
mitt i veckan. I går t. ex. var en stor tacksägelse. Hela kungl.
familjen i procession till Storkyrkan, ärkebiskopen hitkallad att
predika. En gruvlig mängd av flaggor, vimplar, gösar etc. buros
först i tisdags i procession från Haga till Slottet och i går därifrån
till kyrkan. Aldrig har man på gatorna varit mera fri från
tiggarpojkar; de voro alla upptingade av polismästaren för 12 styver på
man att följa med processionen och hurra. De gjorde det med
en envishet, att chefen omsider fann sig tvungen betacka dem i
följande tal: »Mina Herrar! Då ni alltid visat ett brinnande nit för
konung och fosterland, då ni aldrig försummat att höja er röst till
betygande av vår glädje över de lyckliga händelser, som Kungl.
Majestät för oss och riket berett, så får jag nu den äran att be er,
mina herrar... vara så goda och låta... bero härvid. — (Ett
nytt rop av hurra.) Si så, god vänner! Farväl med er. Gå nu var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0368.html
