Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket Lessing icke var. Men båda voro fyllda av samma heliga eld.
Båda kämpade för de stora, bärande idéerna i upplysningsrörelsen.
Ingen av dem såg blott med ett hångrin ned på fördomar och
vidskepelse, och för båda var upplysningen framför allt humanitet och
frihet. Lessing var den lyckligare. Kellgrens liv var, såsom vi
sett, en kedja av lidelser och krossade illusioner. Och till dessa
kom en redan från ungdomen bräcklig hälsa, som ytterligare
undergrävdes genom hans levnadssätt. Under Åbotiden var han ofta
sjuk, och sedan återkommo krämporna allt oftare. Med det nya
årtiondet, 1790-talet, hade sjukdomen, lungsot, så fortskridit, att
något hopp ej mer var övrigt. I slutet av december 1791 skrev
han till Rudbeck: »Jag har hållit på att dö och har ännu föga
hopp att någonsin komma mig före», och i början av nästa år
berättar han för Edelcrantz: »Jag var i farstun av Bollhuset, men
fick i detsamma en förskräcklig blodspottning. Nämn för ingen
därom. Jag är ledsen att sätta allmänheten i förtroende av mina
plågor och orsakerna därtill.» Emellertid kom han sig något och
reste på sommaren 1793 ned till Skatelöv för att där söka någon
bättring, men — skrev han till Rosenstein — »nu är min belägenhet
allt för usel. Varken sommaren, lantluften eller rörelsen vilja hjälpa
mig». Rosensteins frände, major von Rosenstein, på vilken Kellgren
satte ett högt värde, hade inbjudit honom till sig, till Gröna stugan,
men Kellgren svarade: »Jag är beklagligen så långt ifrån att kunna
profitera av den graciösa invitation, som blivit mig gjord, att i
stället för Gröna stugan är det den Svarta gropen, som snart öppnar
sig att mottaga mig. Detta val är bittert i de år, då man ännu
har ett hjärta, som känner sig. Min belägenhet är förtvivlad, sedan
lantluften, sommaren, rörelsen, honungen intet mer vill hjälpa mig.
Om jag varit så lycklig och ännu en gång fått se och tala med den
vördnadsvärde filosofen på Väby, så skulle jag icke mera begärt,
förgäves, en kur mot döden, men ett råd att dö. Ty jag bekänner
det uppriktigt, att jag tvivlar, det någon människa sämre förstått denna
sak än jag, mera djupt känt smärtan av denna gruvliga dom: I
morgon skall du lämna, för evigt lämna allt, vad du älskat och
högaktat på jorden.» I december 1794 var allt hopp ute. Genom
en slump blev Kellgren vid lottningen i Svenska akademien utsedd
till direktör för det kommande året. »Jag tycker» — skrev han
vid underrättelsen — »att man borde ej låta döda människor lotta».
Några dagar senare satte han för Lenngren upp dispositionerna om
begravningen. »Jag begär» — skrev han där bl. a. — »att man
begraver mig en afton helt sent, tyst och stilla, utan klockringning —
en musik, den jag i min livstid innerligen hatat. Kunde själringning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
