Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden / 338 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

även undvikas, vore så mycket bättre... Jag har av misstroende
och försummelse icke givit åt tiggande fattiga, vad jag kunnat. Jag
ville därför, att det lämnades 50 rdr åt Dokt. Murray att tilldela
någon eller några mest behövande i eller utom hans församling.»

Medalj av C. Enhörning, utdelad vid Kellgrens begravning.

Den 20 april 1795 slutade han sitt liv, stilla, utan någon egentlig
dödskamp. »Kellgren» — skrev en av hans yngre vänner, Hans
Järta — »dog som en hjälte. Två timmar före sin död talade han
med Lenngren. I början sade han: Nu är det snart slut. Jag har
ej många minuter igen... Begravningen var majestätisk. Tårar i
nästan allas ögon. Ingen procession, utan alla buro eller trängde
sig kring kistan.» Och Rosenstein skrev dagen efter dödsfallet:
»Kellgren är ej mera. Han dog i går den 20 kl. halv 12
förmiddagen. Dödsfallet var väntat, men ej så tidigt, förrän natten mellan
söndagen och måndagen. Han kvävdes äv slem och var, som
krafterna ej mer förmådde upphosta. Hans död var trankil och
dess mod övergav honom icke. Mig har detta dödsfall givit ett
djupt sår.» Och några dagar senare berättar han om begravningen
och om Gyllenborgs uppträdande vid denna. Gyllenborg var ju
fullkomligt fri från all litterär humbug. Han hade blivit en
vardagsmänniska. Men helgdagsmänniskan kunde fortfarande någon gång
bryta fram. Den gjorde det nu. »Han gav» — berättar Rosenstein
— »ett prov på sin naiva karaktär på begravningen. Efter
jordfästningen gick han fram, klappade kistan och grät. Vänner buro
Kellgren till graven och bland dem greve Oxenstierna.»

Sin grav fick Kellgren på Jakobs kyrkogård, tätt invid själva
kyrkans mur, mitt emot den bostad, som han haft under de sista
fem åren av sitt liv, och där vilar nu upplysningstidens främste
och ädlaste kämpe i vårt land.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>