Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot en man, vilken bland alla sin samtids litteratörer är den mest
liberale och för vilken, såsom människa och medborgare betraktad,
jag hyser icke allenast den största högaktning och tillgivenhet utan
även personlig tacksamhet».
Av alla vitterhetsidkare betraktades Rosenstein nästan såsom en
fader, och en god, välvillig och rättänkande fader. Så sågs han
ock av vetenskapsmännen. 1785, då den sjuårige kronprinsen valdes
till kansler för Uppsala universitet, utsågs Rosenstein till
kanslerssekreterare d. v. s. till den faktiske kansleren. Denna plats skötte
han ända till förmyndarregeringen, då hertig Karl åtog sig kansleriatet
och entledigade den misshaglige, liberale gustavianen. Men om det
sätt, på vilket denne skött sin plats, fick man kort därefter ett bevis.
Såsom kansler avgick hertigen vid konungens myndighet. Majoriteten
inom konsistoriet ville icke hava prins Fredrik Adolf till hans
efterträdare, utan bönföllo hos Rosenstein, att han skulle åtaga sig ämbetet.
Enligt hävd skulle emellertid kansleren vara antingen en medlem av
konungahuset eller ett riksråd, och Rosenstein hade således alls icke
den erforderliga rangen. Han avböjde också alldeles bestämt den
ifrågasatta utmärkelsen. Men svårigheten löstes på ett lyckligt sätt:
Gustav Adolf åtog sig själv platsen, gjorde Rosenstein till sin
kanslerssekreterare, och universitetet fick på så sätt åter den styresman, som
det önskat. Såsom sådan sökte han, den gamle upplysningsfilosofen,
bl. a. genomdriva, att Höijer, den skarpaste av denna filosofis
motståndare, skulle utnämnas till professor i filosofi. Men Höijer
tillhörde den liberala »juntan», och konungen sade ett bestämt nej.
För den reaktionära riktning, i vilken regeringens politik nu började
gå, passade heller icke den humane, frisinnade Rosenstein, och hans
ämbetstid blev denna gång icke lång. I förbittring över de liberala
rörelserna inom studentkåren avsade sig konungen i december 1799
kanslersskapet, och därmed fick universitetet en ny
kanslerssekreterare. Men Rosenstein skulle i en annan ställning vända tillbaka till
den vetenskapliga världen. Efter statsvälvningen 1809 blev han
nämligen statssekreterare för ecklesiastikärenden eller — vad vi skulle
säga — ecklesiastikminister, och på denna post kvarstod han ända
till 1822. Han efterlämnade då — som Tingstadius skrev till honom
minnet av »en under hela levnadsloppet bevisad oegennytta, av ett
aldrig misskänt stöd för nit och lärdom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
