Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och för honom själv var detta nog lyckligast, ty mot Gustav Adolfs
envetenhet hade han säkerligen intet kunnat uträtta, och i själva
verket var han vida mindre en handlingens man än en »filosof»
enligt den betydelse, som 1700-talet inlade i detta ord. Denna var
emellertid alldeles en annan än det följande århundradets, och detta
frånkände Rosenstein allt filosofiskt skarpsinne.
Rosenstein som författare.
Det bästa, som Rosenstein skrivit, är nog hans företal till
Kellgrens, fru Lenngrens, Lidners och Lehnbergs arbeten. Hans
humana, breda uppfattning kommer här fram, och mera än
1700-talets flesta författare förstår han att karakterisera personligheterna.
För samtiden knöt sig dock hans litterära rykte väsentligen till
tvenne mera »filosofiska» avhandlingar. Den äldsta av dessa var
hans i Svenska akademiens Handlingar för 1787 införda
Anmärkningar om vitterhet och smak. Han behandlar här den fråga, som
så ivrigt sysselsatt hela hans samtid — om smaken — men kan
knappt, trots de många orden, sägas hava kommit längre än till
uppställandet av själva problemet. Han börjar med att erkänna
smakens relativitet hos olika folk, olika tider och även olika
individer. Shakspere t. ex., »som förgudas av engelsmännen, beles på
andra sidan om kanalen». Likväl kan man tala om en gemensam
smak: »finn en enda, vars allmänna omdöme nekar Corneille,
Racine, Voltaire eller Molière snille, människokännedom, stil och
smak». För läsaren förefaller frågan därmed vara löst: det är
Voltaires samtida och landsmän, som äga den allmänmänskliga smaken,
och enligt denna böra, efter vad det tyckes, alla andra företeelser
bedömas. Detta var nog också Rosensteins innersta mening, men
i stället att fastslå denna vänder han tillbaka till problemet och
vill söka förklara den olikhet i smak, som dock faktiskt förefinnes.
Tvenne vägar öppna sig. Några »hava ur de skrifter, vilka haft
den lyckan att behaga, hämtat regler, dem de uppgivit till
efterföljd». Andra åter — och här avser han väl den nya tyska
estetiken — hava »i människonaturen uppsökt grunderna till all
förmåga hos dem, som skriva, all smak hos dem, som läsa». För sin
del vill Rosenstein ej helt ansluta sig till någondera metoden utan
gå »en medelväg». Vetenskapen om smaken måste såsom all
vetenskap bliva empirisk, »en historia om vår erfarenhet, en samling av
rön med några få anmärkningar, några få slutföljder och ännu färre
lagar och grundsatser». Om denna vetenskap kan han egentligen
blott giva några tämligen oklara antydningar: »Vitterhetens teori
bliver, i allmänhet att tala, ej annat än en målning av naturens
intryck på våra sinnen, av våra känslor, sinnesrörelser, passioner» etc.,
och »stora författare bliva icke lagstiftare, men mönster och ledare».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0397.html
