Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varken bör man »slaviskt antaga erkända mästerstycken till osvikliga
rättesnören eller föreskriva uteslutande lagar och regler, vilka mera
tvinga än upplysa». Skiljaktigheter skola alltid förbliva »i ämnen,
som bero av människosinnet». Längre kommer han icke, och senare
delen av avhandlingen övergår till ett mot Rousseau riktat försvar
för upplysningen och kulturen. Enligt Rousseau ha ju de antika
staterna gått under genom den i kulturens spår följande sedliga
slappheten. Men — invänder Rosenstein — om Atén varken haft
skalder eller talare, hade det likväl uppslukats av det romerska
världsväldet. Människorna äro både i kulturen och utom kulturen
desamma, styrda av samma passioner, äregiriga, själviska. Om vi
föreställa oss två folk »med lika trygghet, välmåga och bekvämlighet»,
men det ena oupplyst, »så skulle detta folk, inskränkt i sina begrepp,
endast begivet på kroppsnöjen, snart dränkas i vällust och förfalla
till feghet och veklighet såsom perser, makedonier och turkar.» Det
sedliga förfallet är således snarast en följd av brist på kultur.
Om den andra avhandlingen, Om upplysningen, har jag redan
talat. Den var ursprungligen ett tal i Vetenskapsakademien 1789,
men utgavs sedan i omarbetat skick 1793, då reaktionen i Sverige
började framträda. Dess betydelse ligger också i tidpunkten, då
broschyren utgavs. Den franska revolutionen — skrev hans samtida,
Hans Järta — »var då i sin vildaste fart. Sverige var lyckligen
avlägset från viggarna, men den flammande horisonten uppväckte
även där bävan för allsköns upplysning, när Rosenstein med den
lugna vishetens mod trädde fram att göra bemärklig skillnad mellan
det alstrande ljuset och det förstörande, mellan solens och
ljungeldens». Han försvarade här ett helt tidevarvs stora kulturinsats.
Den filosofi, på vilken han grundade detta försvar, var Lockes,
Helvétius’ och Condillacs. Tiden har sedan dess — anmärker
Böttiger — ej stått stilla, »filosofien har gått djupare, historien har
höjt sig till nya synpunkter. Men den skrift, som då var ett ord
i sinom tid, äger dock genom sin anda och sin form åtskilligt i
behåll för alla tider».
Sina åsikter förblev Rosenstein trogen in i det sista. Då Tegnér
skickat honom sitt jubeltal 1817, i vilket han så skarpt fördömde
hela upplysningstidevarvet, svarade Rosenstein: »Det bör förlåtas
en gubbe att icke lätt ändra, vad man genom hela livet tänkt och
ännu tror rätt». 1600-talet har kanske gjort de största jättesteg,
som det mänskliga förnuftet tagit — Bacon, Newton, Locke, att
förtiga andra — men jag tror, att Ni icke gjort 1700-talet nog
rättvisa. Den store Voltaire var dock alltid sann i uttryck och
argumentation, även då han hade orätt. Vidare ha vi Montesquieu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
