Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden / 359 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

monaderna och molekylerna, men likheten är blott skenbar.
Molekylerna äro materiella och hava såväl fysisk rörelseförmåga som
förnimmelser, under det att monaderna äro immateriella samt i
följd därav sakna utsträckning och fysisk kraft. Molekylerna äro
fysiska organismer,
monaderna metafysiska.

Th. Thorild. Silhuett. Wadströmska samlingen. Finlands nationalmuseum. Helsingfors.

Huru ställde sig nu
Thorild till dessa olika teorier?
Den Thorild, vi först lära
känna, var tydligen en starkt
religiös yngling med en viss
herrnhutiskt färgad
sektmystik, som företer någon likhet
med savoyardprästens
känslobetonade deism och en
därmed sammanhängande ovilja
mot dogmer och präster. Så
kmo han att göra bekantskap
med Spinoza. Första gången,
denne nämnes i något brev,
är i oktober 1780, men
troligen var bekantskapen äldre,
från början av 1779, då han
säger sig hava brutit med
kristendomen och kallar sig
»naturalista». Det, som grep
honom hos Spinoza, var den starkt religiösa grundtonen i dennes
system, dess högstämda idealism, dess frigjordhet från de kyrkliga
dogmerna, och även Spinozas Gud, liksom savoyardprästens,
uppenbarade sig ju i känslan. Utan svårighet förvandlades Thorild därför
till panteist och en panteist, som särskilt kände sig själv fylld av det
gudomliga. Om det — skrev han i det nyss omtalade oktoberbrevet —
»stod i min makt, jag skulle i morgon med den ädle och djupsinnige
Spinoza förgömma mig i en dal, i en vrå av den oändliga naturen,
där göra en Gud av mig själv — sublima dårskap! — leva av mitt
egna liv, stiga upp på närmaste höjden, utgjuta över jorden från
mitt hjärtas fullhet välvilja, välsignelse, brinnande kärlek, i sokratisk
sällhet, i platonisk förtjusning förtära mig, dö». Och i ett senare
brev skriver han: »Jag emottager er i naturens ljusa och leende
tempel, där allt är fullt av Gud och hans skönhet. Kom, kom!
Fly Elohims mörka och hatande präster. Kom till naturens, till
lycksalighetens Gud! Se, huru ljuv han lockar dig, utvalde vän, i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>