Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
privatlycka går ej illa. Åtminstone ej så länge en flicka — i
fullkomlighet över allt vad jag sett och med 80,000 daler smt — vet
ingenting ädlare och värdigare att äga än mig, gör mig en
förklaring, suckar, att jag finner hennes själ otillräcklig, ej nog djupt
öm, stark och hög, menar, att jag kunde upphöja och förädla henne,
fast smicker och hyckleri hittills förvillat hennes själ, beundrar mig
såsom det ömmaste och största, hon vet». Här, inom erotiken, är
det således också blott frågan om en dyrkan, som Thorild känner
sig smickrad av att mottaga. Däremot är han nu villig att avstå
mamsell Hindström åt — Heurlin: »Jag har en brun flicka, full
av godhet, att bjuda dig». Och i ett följande brev ber han den
utsedde giftermålskandidaten komma upp till Stockholm: »Min plan
är lätt och snart prövad — att behaga en viss flicka, ett under
av livlig känsla, av snille, av allt fruntimmers-fullkomligt. Men
kanske vill du aldrig denna slags sällhet?... Jag måste
nödvändigt, vid alla gunstiga öden, gifta mig. Den nämnda flickan älskar
mig just som du». Då Heurlin tyckes hava tvekat, fick han ett
nytt brev: »Ack! Därföre ville jag hava dig förenad med ett av
de känslofulla kvinnohjärtan, som givit sig åt mig, för att stärka
omkring mig världen av kärleksljuvhet». Emellertid blev det
ingenting av med vare sig det ena eller andra giftermålet, och
osannolikt är icke, att Thorild i sin naiva självförgudning betydligt
överdrivit de unga damernas beundran för honom.
Hans känsla för de 80,000 daler smt, som den ena av hans
beundrarinnor ägde, förefaller onekligen stå i en viss strid med den
vises höga moral och dennes förakt för denna världens goda. Men i
själva verket var den vise mycket litet bunden av den moral, som gällde
för simpla dödliga. Strax innan Thorild lämnade Lund, gick han
till nattvarden och ansåg, att han för Arist borde ursäkta denna
inkonsekvens: »I detta ögonblicket nyttjar jag kommunionen, ligger
jag för Messias fotter och tillber honom icke! Förlåt mig, Arist!
Sokrates låg ofta för Athenes. Jag bör, jag måste uppoffra mig åt
allmänna fördomen, av vilken jag beror, åt mitt egna väl, som jag
icke har rättighet att förakta. Hela världen antingen gillar min
handling eller smickrar sig över, att jag ändå liknar dem. De
förlåta hellre ett lättsinnigt missbruk än ett icke-troende, som gör mig
klokare än de. De begära icke mer än en etikett, och vad rättighet
har jag att undantaga mig från den?... Eftertänk, om icke min
filosofi är sann... Det är icke för de vise, det är för hopen jag
hycklar.» Vi känna här — liksom i så mycket annat hos Thorild —
igen Rousseau, som dock i den vanliga moralen var mera rakryggad
än Thorild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
