Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trots alla de intryck, som Thorild mottagit från andra håll, är
likväl Rousseaustämningen den vid denna tid starkast framträdande
hos honom. Den röjer sig i de flesta av breven. Rousseaus
gudomliga ande upplivar oss — skriver han till Heurlin. »Jag läser, nu
först, sista bandet av hans Héloïse, detta uttrycket av hans ljuva,
rena, ädla, oskuldsfulla själ, av hans genomträngande, lärande
gudomliga snille. Ack, det är den första av böcker. Hundrade gånger
under långa, häftiga kyssar på hans tillbedda blad suckar jag: nej
Rousseau, ingen kan läsa dig som jag. Det är en likhet mellan
hans känslor och mina, som förtjusar mig. Med intet förgånget eller
levande snille sympatiserar jag mer. Och även i denna dyrkan förenas
vi! O, Heurlin! Jag skall vara din själs Julie, så entusiastisk och djup
och öm — och du min filosof, min tillbedjare (!), så brinnande, så
ädel, så bortförd.» Och i motsats mot frihetstiden insåg Thorild
fullkomligt den djupgående skillnaden mellan Rousseau och Voltaire.
Den sistnämnde har nu blivit föremålet för hans mest brinnande
hat. På tal om hans dikt om Lissabons förstöring utbrister han:
»Denne universelle, just därför medelmåttige, evigt vettige, aldrig
upphöjde, mästerlige charlatanen skulle med sina tänkesätt i detta
stycket (ty i sin stora krambod för hela Europa har han tänkesätt
av alla sorteringar) i alla världens religioner vara en välrimmande,
ironisk halv-gudlös narr. Han skulle alltid gäcka Gud, alltid finna
honom grym och bizarr och galen.» Det, som särskilt stötte honom
hos Voltaire, var dennes kvickhet, och vi skola i det följande ofta
råka på uttryck för Thorilds känslighet i detta avseende.
Som man kunnat vänta, hade en rousseauan som Thorild först
mycket svårt att trivas i Stockholm, och hans första bostad, mitt
inne i gamla Staden, passade också mycket litet för en naturdyrkare:
»Innestängd här i detta nästet mellan takvinklar, galler och skorstenar,
förekommer jag mig som en fängslad fågel». Antagligen med
anledning av värdens nyss omtalade bysättning fick han emellertid se
sig om efter en ny bostad. Han hade gjort bekantskap med en
ganska besynnerlig kanslist Hindström, bror till »Nina», och denne
bjöd honom att gratis bo i hans rum. Fritt bord fick han hos biskop
Wingård, så länge denne var kvar i Stockholm. Thorilds utgifter
voro därför ej stora, och det lilla, han behövde, förvärvade han
genom privatlektioner: »Jag slutar just nu min middag av bröd,
honung och vatten. Det faller mig in att nämna något om min diet.
Du vet allt, vad vi ofta knotade över detta ämnet i Lund, bägge
omåttliga och bägge i lidande. Jag har gjort ett evigt förbund med
måttligheten, denna naturens dygd, ren, helig, glad och oskyldig!
Jag lever av bröd, vatten, honung, mjölk och ägg — ej därför att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
