Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag utesluter andra enkla och lätta rätter, men därför att dessa nu
äro mig snarast till hands. Jag tycker icke om plågsamma anstalter
och bekymmer för något, som så lätt kan havas. Min middag kostar
mig aldrig över en koppardaler, och ofta är detta värdet av hela
min dag».
Hindström bodde på Kungsholmen, som då ännu nästan var en
landsbygd, och här fann sig Thorild förträffligt till rätta:[1] »Jag har
landet, skogen, friheten, den vises sällhet omkring mig». Och i
ett annat brev skriver han: »Solen sänker sig ned mot skogarna.
Vad detta lugnet, denna ljuvt glada vårglansen, dessa stilla vatten
passa med min själ. I fridens och landets sköte sitter jag vid mitt
öppna fönster och skriver till dig och dricker med alla mina sinnen
Guds skönhet och andas hans väsende.» Liksom Rousseau älskar
han att företaga långa promenader ut åt landet och återkommer
med sinnet fyllt av extas: »Ack, Arist! Upplandet, skogarna! Där
är man likväl i sitt fädernesland, svensk, lycklig! Du skulle sett
mig, känt min förtjusning, när jag första aftonen såg solen gå ned
här i detta Glysisvall, där jag med Ossian kan tycka hjältarnes skuggor
vandra omkring mig på en skogshöjd i den vilda, aldrig ohelgade
naturen!» I ett annat brev berättar han, huru han före solnedgången
varit ute på landet och råkat en gammal herde, som vallade sina
kor. »Jag gick högre upp mot skogshöjderna för att se guldet på
tornspetsarna glimma, glaskronan blixtra i konungens sal mot den
nedgående solen, för att se staden, Mälaren, vida rymden.» Den
naturkänsla, som här bryter fram, är av en annan art än den
Gessnerska idyllens och har redan ett inslag av romantik. Någon
observator av naturen var Thorild alls icke, och han saknade alldeles
Linnés och Bellmans öga för detaljen. I själva verket är det blott
åt sina egna stämningar inför naturen, som han i sina brev kan giva
uttryck. Men just därför — just i följd av hans panteistiska
världsåskådning — får naturen ett temperament, ett liv, som den förut
icke haft. Den blir ett med hans eget känsloliv, besjälad och fylld
av gudomens ande. Genom honom har »oändlighetsmystiken» för
första gången kommit in i den svenska naturuppfattningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
