Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obarmhärtiga och delvis orättvisa nagelfarande av den dåtida
kritiken kom på samma sätt att ge impulserna till en ny kritik, som
såg sitt huvudmål ej i att korrigera diktarna, utan att intränga i
diktverkens väsen och förklara dem för läsaren».
Satsen om geniets suveräna rätt erbjöd emellertid i tillämpningen
en svaghet. Om man nu erkände Milton, Shakspere och Goethe
som dessa stora, nyskapande snillen, vilka själva gåvo och ej
behövde taga lagar, så låg den frestelsen nära till hands att erkänna
allt, vad de skrivit, såsom estetiskt oangripligt. Allt var förträffligt
och de hade inga fel. Därmed hade man i själva verket — alldeles
mot Thorilds mening — fått en ny auktoritet i stället för det gamla
regeltvånget: de store männens auktoritet. Och denna var lika
betänklig som »reglerna». När de tyska Stürmer und Dränger
imiterade Shaksperes sämsta dramer — Titus Andronicus och Henrik VI
— lyckades de blott tillägna sig bristerna, under det att de
däremot alldeles saknade blick för den verkliga poetiska storheten hos
de författare, som de — trots allt krav på originalitet — dock satte
upp såsom mönster. Denna svaghet i positionen observerades ock
av Kellgren, och det var härom, som striden till en stor del kom
att röra sig.
Fanns då för Thorild ingen allmängiltig smak? Själv dömer han
ju obesvärat om andras dikter, och i hans skrifter skymtar
verkligen fram ett för alla tider och alla folk giltigt skönhetsideal. Det
var det, som förenade kraft och harmoni, ehuru Thorild
personligen lade en större vikt på kraften. I praktiken blev detta
detsamma som ett diktverks starka och äkta patos. Thorild stod här
på samma ståndpunkt som Dubos. Det mänskliga känslolivet är
detsamma hos alla folk och under alla tider, och den dikt, som
genom sin kraftiga känsla griper en generation, måste också gripa
en annan. För detta patos var rimmet onekligen en boja, och redan
detta är nog att förklara Thorilds ovilja mot den rimmade poesien.
Den var av en lägre art.
Men vi återvända till själva striden. På Thorilds avsägelse
svarade Kellgren under masken av en insändare i Stockholms-Posten
och visade upp inkonsekvensen av hans ståndpunkt: »Det hade
varit orättvist av sällskapet att tilldöma högsta priset åt ert arbete,
då man funnit det äga så betydliga fel, men ännu mera orättvist
att ej tilldöma det något, se’n man utmärkt berömt det för
skönheter av första rangen.» Det var förlåtligt, att Kellgren i detta
svar även berörde Thorilds omåttliga självöverskattning. Men han
gjorde det helt kort: »Det är i sanning tvivelaktigt, om så litet
förnuft och så mycket högmod nånsin varit förenat eller kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
