Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förenas med ett verkligt snille». Thorild svarade naturligtvis, också
relativt sansat, ehuru i sin vanliga orakelmässiga, paradoxala stil:
»Jag upphäver inga regler. De äro alla i sin grad en fullkomlighet.
Men det uteslutande och despotiska, tvånget, fördomen i dem är
vad jag bestrider. Erkänner den inga, som appellerar till det högsta
sannas och skönas? Till naturens? Till passionens och snillets?»
Jag ber, fortsätter han, »att man vill bry sig om att förstå mig.
Det är en ynnest, som allt nytt bör hava.» Jag har egentligen icke
vädjat till en annan domstol, »jag har vädjat från sällskapet som
en domstol till sällskapet som fria snillen». Man har medgivit mig
skönheter av första rangen. »Ja. Men detta förekommer mig, som
om någon ville presentera en flicka i ett stort sällskap och säga:
Se här en verklig skönhet — men hennes fula fötter!... Det är
onyttigt och för sent att bestrida mig snille. Mitt uppförande må
visa, om jag har förnuft. Men högmod? Det kan jag då icke
undvika! Högmodet i sin natur är detsamma som själens spänning och
styrka, som kraft.» Rätta frågan är icke, om jag är högmodig, utan
jag urskiljer det sanna, om jag fäster mig vid det ädla och
fullkomliga. »De starka passionerna hava förlorat sig. Den simpla
och höga sanningen har vansläktats till en allt medgivande, glad
och söt politess. Men dessa vackra mänsklighetens dagar böra
återkomma, då man ej kunde vara för hög i känsla och tänkesätt,
då den, som tänkte friast och störst, icke hette den högmodigaste
utan den ädlaste.»
Thorild tillhör en grupp av författare, som bli misskända, om
de dömas efter de vanliga normerna. Vad man än må säga om
hans försvar: det var dock en sällsport originell och snillrik
personlighet, som här tog till orda, och bakom paradoxerna lågo nya
och rika uppslag. Det nya hos den förromantiska strömning, som
under århundradet sökte arbeta sig fram i strid mot klassicism och
upplysning, var den starka individualismen. Detta är det förhärskande
draget hos Young, Rousseau och Sturm und Drang. I Sverige är
Thorild den förste genomförde målsmannen för denna individualism.
Allt rör sig för honom om hans egen personlighet. Han tänker
blott på sig själv, talar blott om sig själv. Men man gör orätt,
om man häri ser blott en tarvlig och löjlig högfärd. Inom sig
kände Thorild något av det gudomligas eld, och det var detta
gudomliga, han tillbad och för vilket han fordrade fritt utrymme.
Genom det rika känsloliv, han kände sig äga, tyckte han sig stå
över den övriga mänskligheten. Han erkände sig vara högmodig,
men högmodet var för honom detsamma som entusiasm för det
sanna, det ädla och sköna. Hans profetlater och hans självbeundran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
