Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty all annan väg är tiggande, oviss, icke ädel nog, för att göra ett
försök, om hans själ duger till ära». Arbetet skulle heta Om det
stora, och i detta skulle Thorild giva »ljungeldarna av min varelses
lilla gudomliga». Så vitt man vet, blev dock detta arbete aldrig
färdigt; sannolikt ingå dock åtminstone några av idéerna i det
kuriösa memorial, som han sedan, 1790, inlämnade till konungen och
vari han föreslog denne att överlämna den egentliga regeringsmakten
till en »hovfilosof». Över huvud är Thorilds förhållande till Gustav
III ett mycket egendomligt kapitel i hans psykologi. Mest erinrar
det om en kokett kvinnas erotik. I juni 1787 skriver han till Tham:
»Kungen var här. Han önskade genom professor Fant och en
sin hovjunkare att höra mig opponera (vid en akt, som genast
anställdes). Han lät genom den senare åtminstone tre gånger be mig
stiga fram för att få se mig. Jag gjorde intetdera. Dessa akter anses
av allt stort och allvarsamt folk för bouffonnerier. Det var ej jag,
som borde vid första vink deltaga i dem. Jag såg i detta något aV
en servil complaisance, av ett lycksökande. Och om en kung vill se
någon, som han ärar, så har han alltid ett tillfälle, som är värdigt»
— således stolt som Rousseau! Det var konungen, som skulle
göra kärleksförklaringen. På hösten kom Gustav III åter till
Uppsala, där han lade grundstenen till den nya botaniska institutionen,
men tyckes ej hava observerat Thorild, som därför skriver: »Man
såg ceremoni av intet — adulation, prål, konungaopera.» Då jag
yttrade han kort därefter — »skyr alla små tillfällen att kännas av
kungen, så är det därför, att jag ej älskar en villkorlig, vacklande
nåd, en behaglig herrtjänst, där verkan till något stort alltid är
oviss, bekymmersam och liten». I mars 1788 kunde Thorild
emellertid ej motstå frestelsen. Konungen hade då kommit till
Uppsala, och Thorild lät förmå sig att framträda med en disputation.
Om denna har jag redan talat, och som vi minnas blev den en
akademisk triumf. Thorild var tydligen överförtjust över sin seger,
ehuru han i brevet till Tham låtsar vara ganska likgiltig för dylika
bagateller: »Kungen var här. Min pro exercitio skulle göras, fast
ej just den dagen. Således intet anseende av ett servilt behaga
eller ett falt lycksöka. Kungen incognito, fast uppenbar för allas
ögon, att ej blotta majestätet för en republikans möjliga vildhet.
Auditoriet det mest lysande: hov, lärde och präster, också
fruntimmer. Kungen, redan intagen av hög fördom, intagen i kritiken
(ett rafs av några timmar), vilken han om aftonen förut på slottet
häftigt försvarat emot sina akademister. Armfelt bredvid, som
förelyste, som efterstrålade sin kungs livligheter av bifall och nöje.
Mycket förstånd slösades, många traits brillants, som man sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
