Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även detaljerat hela planen. Han är och blir vår mästare». Men 1784 kom
Lidners Medea ut, och nu skrev Creutz till Oxenstierna: »Jag talar ej mera
med Er om styckena ur min opera. Den är dömd till evig glömska, sedan
en viss Lidner, som jag begagnat i Paris till att avskriva (’copier’) två akter
därur, har bestulit mig på de märkligaste bitarna för att ställa in dem i sin
opera Medea, fastän de äro så illa inskjutna, att de endast framkalla omening.»
Det är Creutz’ version. Lidner har en annan. I ett tillämnat företal till Medea
skrev han: »Den, som i manuskript läst en annan Opera, skriven av mig under
mitt sista vistande utrikes, torde här igenkänna några ställen, som stått i den
förra. Orsaken är, att en långt högre, en långt vittrare hand har, som man
heligt försäkrat mig, omarbetat henne. Jag tror mig således äga rättighet att
bruka mina egna arbeten efter behag, liksom man kan riva ned sitt hus och
med de gamla stenarna bygga ett nytt.» Vilken har nu rätt?
Lidners sanningskärlek har som bekant ej det bästa rykte, men det förefaller,
som om hans uppgift vore riktigare än Creutz’. Enligt det första brevet till
Gustav III hade Creutz blott uppgjort planen och överlämnat utarbetandet åt
Lidner. I brevet till Oxenstierna däremot heter det, att Lidner endast
avskrivit (»kopierat») två akter, och i detta brev har Creutz således i strid mot
den föregående uppgiften satt ned Lidner till en renskrivare, som sedan stulit
författarens arbete. Enligt den äldre uppgiften, som säkerligen är riktig, har
Lidner versifierat de två första akterna, som Creutz sedan omskrivit med
begagnande av Lidners text. Lånen från Rustan och Mirza till Medea äro för
övrigt ytterst obetydliga och inskränka sig till operans två första scener. Vidare
äro de från Lidners text, varom jag strax skall tala. Det finnes således
ingen anledning att betvivla den yngre skaldens uppgift, och man måste fritaga
honom för beskyllningen för plagiat. Själva planen, på vilken Creutz gör anspråk,
är intet mästerstycke och erinrar i sin absurditet ganska mycket om Trollflöjten.
Allt är anlagt på teatermaskineriet och på granna dekorationer och kostymer.
Till sist har Lidner möjligen ej varit alldeles främmande för denna plan. Den
erinrar i varje fall om hans smak för våldsamma naturscener, skeppsbrott,
jordbävningar o. d.
Av det omstridda stycket finnas två versioner. Den först kända, som blott
sträcker sig till första akten, gavs ut 1814 från ett manuskript, som lämnats
utgivaren »under Lidners namn och med hans handstil». Den andra upptäcktes
av Martin Lamm och utgavs av honom 1911. Den är icke alldeles fullständig,
i det att de båda första scenerna i andra akten samt slutet av tredje akten
saknas. Manuskriptet stammar tydligen från Creutz’ papper och är försett
med hans egenhändiga rättelser. Den andra akten är skriven med Lidners
handstil. Av den tredje akten hava vi således blott en version, som tydligen
är Creutz’, ty denna akt kom Lidner av Creutz’ brev att döma aldrig att
versifiera. Den andra akten föreligger blott i Lidners handskrift, men denna
är försedd med Creutz’ egenhändiga ändringar. Av den första akten finnas
två ganska olika texter, och det vill synas, som om den av 1814 är Lidners,
den av 1911 Creutz’ ganska radikala omarbetning. På flera ställen i den förra
känner man också på stilen igen Spastaras skald, t. ex.:
En hjälte fruktar ej för våda,
Och mig min framtid icke bryr.
Vet! Rustans mod kan faror skåda,
Själv ödets hämnd jag mer ej flyr;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
