Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den fjärde akten mördar han Nils Sture och utropar:
Om lik en Gud jag liv åt döda kunde giva,
Mitt enda nöje blev att mörda och att liva.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
En kung är mänsklig nog, då intet ont han gör.
Men att, som jag har gjort, med känslor kronan bära,
Det är att störta sig och folkets otack nära.
Därpå befaller han en av vakten att visa den blodiga dolken
för den gamle Sture samt sedan mörda honom och hans andra son:
»Bliv diamant min arm! Låt blod i sjöar strömma!» I den femte
akten är han fånge, och den mördade Nils Stures moder tvingar
honom då att tömma giftbägaren. Han gör det, men frågar henne:
»Förlåter du mig ej, när himlen mig förlåter?», och han tillägger:
»Minns: jag olycklig mer än grym och brottslig var». Det är Lidners
filosofi, för så vitt han hade någon: att himlen egentligen är till
för att förlåta. Ytterst stammar denna moral från det borgerliga
dramat, från Lillos Köpmannen i London. Brottet är egentligen
en olycka, brottslingen är framför allt olycklig, och med den
olycklige är man skyldig att hysa medlidande, liksom himlen är skyldig
att förlåta. Man ser lätt — säger Martin Lamm — att bakom Lidners
människouppfattning »ligger Rousseaus teori, att människan av naturen
är god och endast genom samhällsförhållandena blir grym. Vad som
brister hos Lidner, är förmågan att bereda läsaren på detta omslag,
att göra det sceniskt troligt».
Från de Belloy och det borgerliga dramat har Lidner således
tagit starka intryck. Dylika har han även mottagit från vad man i
Frankrike kallade »le genre sombre» eller det mera utpräglat
förromantiska dramat. Från detta har han fått det känslofrosseri, de
våldsamma sceneffekter och den sentimentalitet, som så lågo för
hans egen naturell, och även de förromantiska inslagen; vi behöva
blott uppmärksamma sceneriet till den fjärde akten: en fängelsehåla,
belyst från »skenet av en dunkel lampa». I sammanhang härmed
stå de ganska talrika lånen från Shakspere, som för le genre sombre
spelade en stor roll och som Lidner i Creutz’ bibliotek läst i
Letourneurs översättning. Hans Märta Leijonhufvud är tydligen
kalkerad på drottning Margareta i Richard III, i Eriks monolog såsom
fånge igenkänna vi Richard II, Hamlets monolog går igen i den,
som Nils Sture håller i fängelset, Ofeliascenen har han efterbildat,
då Sophia efter Sturemordet kommer in »med nedrivna hår, blek
och darrande» samt — efter vad det förefaller — sinnesförvirrad.
Det hela slutar liksom i Hamlet med ett allmänt blodbad, vid vilket
hertig Karl halvt om halvt spelar Fortimbras’ roll, och även den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0486.html
