Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Yttersta domen.
På sommaren 1785 påbörjade han en annan stor dikt, Yttersta domen.[1]
Själv satte han den högst bland dem, han skrivit, och med en viss rätt, ty
högre än i vissa partier av Yttersta domen har Lidner knappast nått. Bristen
ligger snarast i den oöverskådliga kompositionen, och denna brist åter
sammanhänger med den långa tid, som utarbetandet tog. Härigenom förleddes
Lidner att då och då stoppa in nya stycken, och enhetligheten kom
därigenom att lida. Första gången Yttersta domen omtalas, är i ett brev från
juli 1785. »Av mina melankolier har blivit ett formligt poëme épique, och det
kallas — risum teneatis — Yttersta domen. Jag ville knäfalla för forntidens
skalder, att de för mig sparat detta ämne. Miltons helvete är en pantomim
emot mitt. Min herre skall få fragmenter — blott ett löfte, ett heligt löfte!
Visa dem ej åt någon dödlig.» I november hade han ännu ej slutat dikten,
men redan börjat upptaga prenumeration. Året därpå, 1786, var poemet
tydligen färdigt i den första versionen, ty på sommaren omtalar han, att han nu
höll på med att »omarbeta» Yttersta domen, och på hösten s. å. skrev han,
att prenumeranterna ingenting förlorade på dröjsmålet »i anseende till de
otaliga förbättringar, jag i mina friska stunder gjort på min Yttersta dom».
Nu tänkte han nämligen utgiva Samlade skrifter och gjorde upp kontrakt
med fru Elsa Fougt om tryckningen, vilket ej hindrade honom från att
avsluta ett annat med förläggaren Holmberg och att slutligen på hösten 1787
resa från alltsammans över till Finland. Där sålde han dikten till boktryckaren
J. C. Frenckell, som slutligen, 1788, utgav den i det omarbetade skicket. Den
äldre versionen, från 1786, är icke tryckt, men finnes, enligt Lamm, ehuru ej
fullständigt bevarad, i enskild ägo: »De avvikelser, den företer från den
tryckta texten, äro högst betydande, men i sina huvuddrag föreligger redan
här verket färdigt. Så gott som alla verser, som ingå i det, återfinnas sålunda
här, ehuru de fått en klarare och vackrare arrangering i den definitiva
redaktionen».
Uppslaget till dikten var här nog detsamma som för Spastara:
jordbävningen i Messina, som också behandlats i Året 1783. För
dylika naturrevolutioner hade Lidner alltid mycken smak, och
världens undergång på den yttersta dagen erbjöd ju ett skådespel av
ännu väldigare proportioner än den lokala naturkatastrofen i
Messina. I diktens förra del frossar Lidners fantasi i dessa
ragnaröksscener. Ljusets vida rymd förbytes till natt, blod och damm,
stormen bryter lös, åskan ryter, Vesuvius och Etna spy ut sina
eldmassor, havet råkar i svallning, bergens rötter lossna och
skogarna börja brinna. Men även andra uppslag kunna iakttagas inom
dikten. Lidner påbörjade den 1785, och detta år sammanfaller med
Tingstadius’ upplaga av Deborasången, i vilken de
gammaltestamentliga böckernas poesi för första gången framhålles. Denna
uppfattning har även Lidner tillägnat sig, och i dikten förekommer en
[1] Ett år förut, strax efter det han tryckt Året 1783, utarbetade han planen till ett
sorgespel över Engelbrekt, vilken han ville visa konungen. Den finnes ej kvar. I
samma brev, där detta omtalas, nämner han om ett annat stort poem, som han
påbörjat. Av citatet att döma är även det förlorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0496.html
