Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt mera förtroende, och har konungen konsulterat alla grevinnors
och fröknars öron, om de funnit sig stötta av modersmålet, när det
så blott och bart eller utan musik uttalas. Alla hava nigit och
deklarerat sig för landets språk.»
Talpjäser på Bollhusteatern.
Gustav III beslöt nu att själv slå ett slag för detta nya svenska
drama, och för att fira hertig Karls förmälning i juli 1774 gjorde
han själv utkastet till ett drama. Såsom nästan alltid följde han
franska mönster. Dauphins giftermål 1745 hade firats med ett av
Voltaire författat festspel, La princesse de Navarre, och från detta
lånade konungen också planen med den föga lyckliga förändringen,
att han till hjälte valde en gestalt ur den svenska historien, Birger
Jarl. Sitt prosautkast lämnade konungen åt Gyllenborg att
versifiera, denne suckade under denna för hans begåvning så föga
lämpade sysselsättning, men fick Adlerbeth till hjälp, och så blev
Birger Jarl och Mechtild färdig till den utsatta tiden. Stycket
uppfördes i rikssalen den 8 juli inför en talrik publik, även denna gång
till en del bestående av personer utanför hovet. Men det märkliga
var, att de spelande icke, såsom vid Zaïre, voro hovmän, utan
operans artister, fru Olin, Stenborg m. fl. Och efter ännu en
hovföreställning spelades stycket på hösten på Bollhuset — med en
stormande framgång, vilket förefaller oss märkvärdigt, ty Stenborg
karakteriserar stycket i ett brev ganska riktigt: »ehuruväl ämnet är
en tragedi, finnas där opera seria, baletter, divertissements av lappar
och spåmän, som är ganska komiskt uti denna pjäs». Men ehuru
stycket flera gånger både 1774 och 1775 uppfördes på
Bollhusteatern, övergick denna dock icke till en dramatisk scen. Först
1776 vågade man sig på ännu en talpjäs, som dock till hälften var
en opera, nämligen Racines av Murberg översatta Athalie. 1777
följde tre översättningar, Adlerbeths förut omtalade Iphigénie, som
också var halvt en opera, Ristells av Voltaires Mérope samt
Flintbergs av Voltaires Gengis Chan (L’orphelin de la Chine), men intet
svenskt original, och därmed avstannade försöken under detta
årtionde att förvandla Bollhuset till en dramatisk kunglig teater.
Orsakerna — skriver Levertin — »till att det stora skådespelet
sålunda icke kunde hålla sig uppe voro flera — en av de mest
tyngande måhända svårigheten att i en för opera bildad trupp finna
tillräckligt många förmågor, lämpliga för det högre dramat. Men
de nödvändiga förutsättningarna saknades ock hos publiken, i det
blott ett fåtal ägde den resonansbotten, som den stora tragedien
krävde. Vid sidan av operan med dess ögonfröjd av dekorationer
och baletter och dess musikaliska trollmakt hade komedien, ja
farsen även vid hovet flera vänner än det stora skådespelet. — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0522.html
