Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dylik tävlan fördelarna skulle ligga på den större teaterns sida, som ju hade
en bättre orkester, rikare utstyrsel och ett offentligt understöd. Stenborg
råkade i svårigheter och gick därför in på ett av konungen framställt förslag.
Mot 15,000 rdr sålde han sitt privilegium, partitur, pjäser, dekorationer o. s. v.,
som överlämnades till operan, och den 16 april 1799 gav Svenska komiska
teatern sin sista representation. En del av sujetterna övergingo till den Kungl.
Svenska dramatiska teatern, som jämte Operan nu för en tid blev
huvudstadens enda skådebana.
Landsortstrupper.
Den gustavianska tidens livliga teaterintresse kan spåras även i landsorten.
Där reste Seuerlings trupp omkring ända till 1795, och under 1770-talet var
även Petter Stenborgs sällskap ute på dylika landsortsturnéer. Fast teater
fick dock blott en enda stad utom Stockholm, nämligen Göteborg. Truppen
kallades det Gemenasiska sällskapet och ankom till Göteborg på hösten 1779
samt stod först under ledning av en Johan von Blanc (som trots den tyska
namnformen var fransman), sedan under Anders Widerberg och till sist under
fru Lovisa Simson. Den spelade i det s. k. comediehuset vid Sillgatan, och
repertoaren var ungefär densamma som hos Stenborg, ehuru Göteborgstruppen
i några fall var före huvudstaden. Så uppfördes både Hamlet och Romeo och
Julia (väl efter den franska bearbetningen) samt Lessings Minna von
Barnhelm. 1790 var teatern emellertid alldeles på förfall, och Edelcrantz, som då
befann sig i Göteborg, ger en ganska åskådlig skildring av en representation:
En aktör, som skulle sitta i en båt och fiska, hade för att göra illusionen
fullständig satt en levande gädda på metspöet. Spöet bröts av och för att
infånga den matnyttiga gäddan började aktören då att springa på vågorna,
vilket »såg rätt lustigt ut». 1792 blev truppen definitivt upplöst.
Dramats historia.
Från teatrarnas historia under denna tid vända vi oss till dramats.
Såsom vi sett var det Gustav III:s avsikt att skapa en svensk
dramatik, tydligen i anslutning till den franska. Detta svenska drama
borde enligt hans mening förberedas av en svensk opera, och under
1770-talet voro även hans intressen huvudsakligen koncentrerade
kring operan. De, som ville vinna hans ynnest, försökte sig ock
såsom librettoförfattare; så både Lidner och Kellgren. När konungen
började sitt nydaningsarbete, funnos emellertid knappast några
dugliga poeter att påräkna. Den förnämste var Creutz, men han
avsade sig uppdraget att författa en svensk opera. Gyllenborg, som
var medgörligare, hade förut aldrig försökt sig inom dramat; sedan
upptäcktes Adlerbeth, vidare funnos Wellander och Oxenstierna,
vilka heller icke hade någon begåvning för dramat, och bland dei
minorum gentium Zibet, Flintberg, Hallman, Kexél, Ristell,
Manderström och ännu några andra. På 1780-talet blev tillgången rikligare
och bättre. Konungen hade då upptäckt Kellgren och Leopold;
vidare började nu Rosenheim, Paykull, Envallsson, Björn och
Holthusen — Lidner, hos vilken det nog fanns mest av dramatiskt gry,
kom fortfarande att stå utanför teatern, och hans dramer blevo icke
uppförda. För överskådlighetens skull skola vi i det följande taga
varje dramatisk genre för sig och börja då med operan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0533.html
