Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spelar i själva Olympen. Wellanders opera bjöd således, såsom
härav framgår, i rikt mått på den ögonfägnad, som Ehrensvärd
ansåg en god opera böra giva. Om någon karaktärsteckning kan man
naturligtvis ej tala, men onekligen har Wellanders stycke ganska
mycket av 1700-talets grace. Det rymmer — skriver Levertin —
»en verklig fond av ungdomlig poesi. Den gamla gudasagans figurer
ha fått det leende och ömma livet i en Bouchersk panneau.» Versen
når visserligen icke upp till de senare gustavianernas
formfulländning, den borgerlige rådmannens snusförnuft kommer då och då
fram, men vill man göra Wellander rättvisa, bör man jämföra honom
icke med efterföljarna utan med föregångarna, och versen är stundom
både mjuk och vacker, vida överlägsen den, som möter oss i
frihetstidens dramer. Själv yttrar sig Wellander mycket blygsamt om
sitt försök: »Lyckligare snillen, som äga mera eld och styrka, skola
hädanefter med mera framgång visa sig på detta fält. Blive deras
gång så säker och jämn, som min varit oviss och vacklande.»
Mytologiska operor.
Thetis och Pelée angav tonen för den svenska operan under den närmast
följande tiden. Den blev en mytologisk opera med ett starkt féeriinslag; så
voro de samma år uppförda Acis och Galathea samt Orpheus och Euridice,
så voro Manderströms 1774 uppförda översättning av Laujons Silvie samt
Adlerbeths i Birger Jarl inlagda operabalett Eglé, likaså hans 1775 uppförda
Neptun och Amphitrite, hans Procris och Cephal (1778) samt Amphion (1778),
vidare Flintbergs Adonis (1776) och av namnen att döma även Hallmans aldrig
uppförda Hero och Leander samt Echo och Narcissus, båda antagligen
skrivna 1775, men nu förlorade; endast det förra stycket är känt genom några
fragmentariska utdrag i en Göteborgstidning, vilka likväl visa Hallman från
en helt annan sida än den, som är oss känd genom hans övriga författarskap.
Till samma grupp hör också Kellgrens förut omtalade Proserpine. Oxenstierna
hade redan i Wien börjat med en dylik opera, Le temple de Vénus, av vilken
likväl blott det på franska skrivna utkastet finnes kvar. Efter sin ankomst
till Stockholm nödgades han, såsom vi minnas, att skriva prologer och
divertissementer för hovets fester, och han författade även en opera, Alexander
och Apelles, som upplästes vid hovet, men som aldrig blev tonsatt och
uppförd. Ämnet — en bekant anekdot, huru Alexander, avstår den kvinna, han
älskar, åt målaren Apelles — var dock ej mytologiskt. En annan ej heller
mytologisk opera var Zibets Aline, drottning i Golconda, en bearbetning av
en fransk saga. Men även i denna lades huvudvikten på dekorationerna och
de exotiska kostymerna, och skillnaden mellan Aline och den mytologiska
operan var således ej stor. Mytologisk var däremot den opera, med vilken
Gustav III tänkte inviga det nya operahuset eller Æneas i Carthago. Även
här torde det vara ovisst, om man kan tillskriva honom den i detta fall
tvivelaktiga äran av planen. Av konungens hand finnas endast två obetydliga
fragment av en dylik, och det förefaller därför sannolikast, att han i huvudsak
hänvisat Kellgren till Le Franc de Pompignans 1734 uppförda tragedi Didon,
som Kellgren mycket troget följer. Det var tydligen på kunglig befallning,
som Kellgren åtog sig arbetet, ty — för att citera Levertin — Kellgren skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0535.html
