Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Även stridstumultet i den sista akten av Gustaf Wasa erinrar om
den sista akten i Richard III, och lånet röjer bäst den mottaglighet
för intryck, som fanns hos den eljes så fransk-klassiske Gustav III,
i detta fall beroende på det inslag av romantik, som, trots
klassicismen, fanns i hans väsen.
Dekorationerna bidrogo utan tvivel mycket till operans
exempellösa framgång, och denna visade, att Gustav III dömt rätt, då han
ansåg, att operan var den form av drama, som lättast kunde vinna
popularitet hos dåtidens publik, som ännu var för litet kultiverad
att kunna njuta av Racines tragedier. Han befann sig här i
samstämmighet med flera av 1700-talets tongivande estetiker. Dubos
hade föredragit operan framför tragedien: i den hade man färg, mera
liv och omväxling, och den tilltalade alla våra sinnen. Både praktiskt
och teoretiskt stod således Gustav III:s personliga smak i samklang
med tidens, och hans opera blev 1700-talets största teaterframgång.
Men mycket, kanske mest, verkade dock den patriotism, av vilken
dramat är fyllt och som var Gustav III:s egen — om man så vill
litet teatralisk, men ridderlig och med ett stänk av romantik. Läsaren
erinrar sig måhända det förtjusande brev, som grevinnan d’Egmont
skrev till Gustav III och där hon skildrar en konung, sådan
hon drömt sig en dylik — frihetsälskande, fylld av en svärmisk
kärlek till fosterlandet, avgudad av sitt folk, en ädling i varje tum
av sitt väsen. Sådan var ock den hjälte, Gustav III här skapat.
Att lyriken, själva charmen i denna gestalt kommer fram det
var dock Kellgrens förtjänst och berodde på hans underbara
verskonst. Här ha de således i bästa mening samverkat, och därigenom
kommo de att skapa en svensk opera, som i viss mån var något
nytt inom den dåtida europeiska litteraturen: en opera med ett
nationellt ämne. Uppslaget hade Gustav III utan tvivel fått från de
Belloy, från Le siège de Calais och Gaston et Bayard. Dessa dramer
voro dock talpjäser, och Gustav III var, så vitt jag vet, den förste,
som förvandlade detta nationellt-patriotiska drama till opera. I
våra dagar bäres Gustaf Wasa till en del också upp av Naumanns
musik, som på vissa ställen erinrar om Glucks. Även här torde
Kellgren hava inverkat. Han var, såsom vi minnas, mycket musikalisk
och hade en nästan modern uppfattning av operans karaktär. Han
var liksom Gluck — och senare Wagner — mot de odramatiska
arierna och höll på recitativen. Med anledning därav tyckes han
hava fått utkämpa åtskilliga strider med Naumann. Varför — skrev
han, medan han arbetade på texten — »skrika våra kompositörer
beständigt mot recitativens längd? Det är likväl de, som äro
intressantast för läsaren. Det är i dem, som styrkan och känslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
