Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Senare tragedier.
Så puerila dylika deklamationer än förefalla oss, är Paykulls Domald likväl
den svenska tragedi, som mest är fylld av tidsandan. Gyllenborgs samma år
(1783) uppförda Sune Jarl gör däremot snarast intryck av en skolkria. Den
saknar allt idéinnehåll och är byggd på den som det förefaller inom den
fransk-klassiska tragedien outslitliga konflikten mellan kärleken och
fosterlandskärleken. Överhuvud äro den gustavianska tidens tragedier sorgligt livlösa
och göra ett, starkt intryck av att vara de sista alstren även döende genre.
Det förefaller, som om även publiken förlorat allt intresse för dem. Så skrev
Ekeblad till sin hustru om Sune Jarl: »Cette éternelle tragédie, dont personne
ne peut ni découvrir l’intrigue ni comprendre un mot». Det kan därför vara
nog att nämna några av de mest kända namnen: Gyllenborgs Penelope (1791)
samt Adlerbeths Ingiald Illråda och Kelonid; att närmare gå in på dem torde
däremot vara överflödigt. De författare, som skrevo för teatern, voro likväl ganska
många, ehuru deras arbeten i regeln blevo varken tryckta eller spelade. En
av dem, som Gustav III satte mycket högt, var Wilhelm von Rosenheim, och
efter vad Kellgren berättar kallade konungen honom den svenske Racine och
Gyllenborg den svenske Corneille. Kellgren hade emellertid ej samma
uppfattning: »Rosenheim håller på att översätta Bajazet för att svara mot sin
pension av 100 rdr. Kunde man ej öka den till 200, mot det att han förbunde
sig att alldeles intet skriva?» Av »den svenske Racines» många tragedier är
blott en enda, Drottning Öda, tryckt (1816), och endast en, Frode (1789), blev
uppförd.
Leopolds Oden.
Över mängden av gustavianska tragedier höjer sig blott en enda,
Leopolds Oden, som uppfördes 1790 och till vars framgång nog de
genomskinliga anspelningarna på Anjala-förbundet bidrogo. Denna
framgång blev emellertid ganska kortvarig. Ehuru detta drama utan
tvivel vida står över Adlerbeths och i synnerhet Gyllenborgs, har
det för vår tid kanske sitt största intresse däri, att vi i denna
tragedi, som dock ansågs såsom den gustavianska tidens förnämsta,
så klart kunna iakttaga alla bristerna i upplysningstidens tragedi.
Först språket. Detta står visserligen oerhört över Brynildas och
visar, vilken betydande utveckling, som den poetiska diktionen inom
tragedien genomgått under det halva århundrade, som ligger mellan
den första och den — praktiskt taget — sista fransk-klassiska
tragedien i Sverige. Men detta språk är alltjämt en tom, pompös retorik,
som aldrig är naturlig, genom de konstlade omskrivningarna ej sällan
svårbegriplig. Vidare är planen ytterst artificiell och — liksom ofta
hos Voltaire — byggd på ständiga missförstånd. Karaktärerna äro
konstruerade och skematiska. Och till sist saknar tragedien all
tids- och lokalfärg. Det sista var fullkomligt medvetet. Bland
ofullkomligheterna i denna tragedi — skriver Leopold i företalet
— »väntar jag att finna räknad i synnerhet saknaden av en viss
närmare lokal-målning» eller vad man tror höra till den sanna
teckningen av dessa avlägsna tider och personer. Här hade ju varit
tillfälle att införa en god del av Eddan och sagorna. Men sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0556.html
