Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och för det tredje ägde han ända sedan barndomen en storartad
beläsenhet i Frankrikes dramatiska litteratur. För
litteraturhistoriens forum har denna beläsenhet dock snarast skadat honom. Man
har funnit franska förebilder för de flesta av hans dramer, t. o. m.
för enstaka repliker i dessa, och man har därför varit böjd att anse
honom blott såsom en osjälvständig imitatör, nästan en plagiator. Detta
är dock att anlägga en modern måttstock på ett äldre drama, och
Gustav III förfor knappt på annat sätt än Shakspere, Corneille och
Molière före honom. Av långodset ägde han förmågan att göra
något eget, och han bör därför ej dömas strängare än dessa mera
berömda föregångare. Hans brist låg snarast på ett annat håll.
Han var visserligen poet, men såsom sådan saknade han djup, han
fäste sig framför allt vid det yttre, vid det, som »gjorde sig», och
var framför allt den talangfulle regissören, som ibland förleddes till
rena teatereffekter och som njöt nästan lika mycket av en
»karusell» och ett divertissement som av ett verkligt drama. Men även
här bör man i rättvisans intresse jämföra honom med samtidens
dramatiska författare. Något psykologiskt drama, något, i vilket
författaren på allvar trängt in i de handlandes karaktärer, fanns
varken i 1700-talets franska eller dess engelska litteratur, och den
tyska kände Gustav III ej till. Och likväl kan han, trots denna
brist, sägas hava skapat ett i viss mån nytt drama.
För det första äro hans stycken på prosa. Närmast berodde detta
väl därpå, att han icke kunde skriva vers, under det att han däremot
i sina tal visar sig vara en för sin tid betydande prosaist. Men han
hade möjligen också ett annat skäl. Efter vad det förefaller hade
Gustav III i flera punkter tagit intryck av naturalisten Diderot. Denne
hade upptagit de »modernes» åsikt om versens olämplighet, och
sina egna dramer skrev han därför på prosa, emedan denna var
det verkliga livets uttrycksmedel. Dessa dramer tillhörde, vad han
kallade »le genre sérieux», som skulle utgöra ett mellanting mellan
tragedi och komedi. Människan — säger han — är icke alltid
förtvivlad och icke alltid glad. Det finnes därför något mitt emellan
komedi och tragedi. Själv förstod han emellertid ej att tillämpa
denna sats. Hans stycken sluta visserligen lyckligt, men de äro
djupt patetiska och sakna all komik. Gustav III förstod saken bättre,
och de komiska inslagen i hans allvarliga dramer äro kanske de
bästa, ty han hade — vad man icke skulle kunna tro — mest sinne
för komedien, t. o. m. för burlesken, och hans dramer äro därför
kanske de enda före romantiken, i vilka författaren vågat upphäva
den franska klassicitetens stränga skillnad mellan tragedi och komedi.
Men i detta i viss mån naturalistiska drama förekommer ännu ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
