Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsvarar Saint-Foix’ Numa Pompilius. Liksom denne begagnar
han sig av folkets vidskepelse för att »befästa min ätt, min tron
och stadga folkets heliga vördnad för min lärdom, som de tro, att
jag har fått av de gudar, jag synes nalkas», och han har även
lyckats »att blinda ett okunnigt folks ögon, redan vane att tro
mina ord, att vörda mig som ett orakel». Religionen är således
blott ett klokt prästbedrägeri. Men dylika satser äro endast biverk,
och huvudvikten i den lilla enaktaren lägges på skildringen av
Friggas psykologi. Det är en kvinnlig Cherubin, som Gustav III
här skapat. Frigga är en jordisk kvinna, men tror sig själv vara
gudinna och dyrkas såsom sådan av folket. Men — säger Odin —
»Frigga är nu i de år, där hjärtat börjar tala, och talar det för
hastigt, så farväl tanken på gudomligheten. Frigga känner sig då
människa, och hela min konst är förgäves. Allt kommer därför an
på, att hennes hjärta må tala, må brinna för den, som mitt intresse
det fordrar, och det är min son endast, som kan vara därför borgen.
Jag har också med all omsorg hindrat, att någon annan av mitt
kön nalkats dessa boningar än han.» Planen lyckas. Frigga får se
den unge mannen, och nu blir hon liksom förvandlad: »Jag är inte
mer densamma. Det är som jag andades en ny luft, hela naturen
synes mig mera glad, och denna park, där trumpenheten följde
mig alltid, där den heliga tystnaden, som vördnaden för mig
åtföljer, ej uppväckte hos mig annat än ledsnad, där finner jag nu
tusen nya nöjen. Vad glädje, vad ömhet såg jag ej emellan tvenne
duvor, jag fann sitta på en kvist i dessa träd! Vad deras sång var
ljuvlig!» Fortsättningen är rent förtjusande. Då Frigga får höra,
att Yngve av vördnad för gudinnan ej vågar nalkas henne, vill hon
alls icke anses såsom något högre väsen, »men som en dödlig,
som en vän». Och slutligen blir hon riktigt ond över att vara
föremål för dyrkan: »Alltid rökverk! Alltid tillbedjare! Vad det
är ledsamt!» Och »om det vore möjligt att överge odödligheten,
så lämnade jag den gärna för att få Yngve». Lyckligtvis behöver hon
ej välja: hon förblir gudinna, men tack vare ett av Oden anordnat
orakel får hon likväl sin Yngve. Det vilar en fläkt av glad offenbachiad
över det lilla stycket, men ännu mer av rokokons charme.
Märkvärdigt nog slog det ej an. Oxenstierna — Disasagans författare,
som dock borde ha haft sinne för denna nordiska rokoko — tyckte,
att pjäsen var tråkig, och hertiginnan skrev, att den »ansågs
naturligtvis utmärkt, därför att den var skriven av en kung; hade den varit
av någon annan, skulle den helt visst betraktats såsom högst
medelmåttig». Kanske att man kan vända om satsen: hade stycket
författats av någon annan än en konung, hade bifallet nog blivit större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
