Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den eftergustavianska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl hårdsmält läsning, och därtill kom den börjande förföljelsen
mot kantianismen. Litteraturtidningen måste därför sluta med det
första kvartalshäftet 1797, och Silverstolpe och Höijer funderade då
på att börja en tidning, som skulle ersätta den 1795 avsomnade
Extra-Posten. Därav blev emellertid ingenting, och i stället
utkommo två nya tidskrifter, Läsning i blandade ämnen, utgiven av
Adlersparre, varom jag strax skall tala, samt Journal för svensk
litteratur, utgiven av Silverstolpe. Den skulle utskicka ett häfte i
månaden och gjorde det även till och med 1801, varefter blott
spridda häften publicerades till 1812, då den helt upphörde.
Anledningen till stagnationen var den censur, för vilken den
misshaglige Silverstolpe utsattes, samt det allmänna trycktvånget, som
förlamade hela litteraturen under århundradets första decennium.
Silverstolpe börjar — mutatis mutandis — på samma sätt som i
Litteraturtidningen med att beklaga, att Sverige ännu kunde räknas
»ibland de få länder i Europa, som sakna en journal för deras
egen litteratur». Recensionerna äro ofta ovanligt skarpa, och
Silverstolpe framhåller, att man icke såsom i äldre kritiska organ
ämnade inskränka sig till ett referat av innehållet utan efter bästa
förmåga nagelfara det ifrågavarande arbetet. Tyvärr var tiden
litterärt sett ovanligt steril, och tidskriften måste därför till en stor
del sysselsättta sig med översättningar. Kritiken av dessa är dock
ofta mycket skarp, och recensionerna över originalarbeten svälla ej
sällan ut till rena avhandlingar såsom Höijers över Gyllenborgs
Försök om skaldekonsten, som är märklig såsom den första kritik
i den högre stilen, som vi hava inom vår litteratur. Det är Kants
estetik, som här förkunnas i motsats till den franska klassicitetens.
Tonen är ytterst aktningsfull, men Höijer har icke kunnat undgå
att opponera sig mot de äldre smaklärarnas trånga föreskrifter
(särskilt om rimmet). Överhuvud var Journalen ett språkrör för den
nya smaken. Voltaire — heter det — »kan numera icke nämnas
bland vetenskapsidkare och filosofer i sträng bemärkelse; blott få
av hans historiska arbeten segra över förgängelsen; den dag synes
redan börja uppklarna, då hans odödlighet som skald kan bliva
tvivelaktig, sedan Tysklands skalder begynt att avskudda sig det
konventionella och maniererade och åt sin konst giva mera sanning
och natur». Och gent mot fransmännen framhållas Goethe, Schiller
och Lessing. Men om Journalen i denna punkt förebådade
romantiken, fortsatte den å den andra sidan Kellgrens kamp mot
ordensmystiken. 1787 hade ett swedenborgianskt sällskap,
Fribyggarorden, bildats, som sedan absorberat ett annat liknande, »det
egyptiska», och 1796 börjat utgivandet av en särskild tidning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
