- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
546

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har ännu en ganska knagglig meter, och den andra är betydligt
mjukare. Inflytandet från Creutz röjer sig särskilt i idyllen Alcides
och Chloë (1777), som är en ren imitation, samt även i hennes
ungefär samtidiga »heroid», Dido til Eneas, en bearbetning från
Ovidius, och i de förut omtalade dramatiska översättningarna. Hon
var tydligen på väg att erövra sig en litterär ställning, och ur
ekonomisk synpunkt var detta ej att förakta. Gustav III hade ingen
uppsjö på dramatiska författare, och ser man på uppdragens
mängd, hade mamsell Malmstedt vid denna tid ett försprång före
den unge Kellgren, som endast fått skriva några prologer. Men
plötsligt drog hon sig alldeles tillbaka från litteraturen. Den yttre
anledningen var hennes giftermål — på hösten 1780 — med Carl
Petter Lenngren. Men det fanns nog också en inre. Den enda
antydan, som vi hava om denna, förekommer i det sista
skaldebrev, som hon i april 1779 skrev till sin litteräre ungdomsvän
Henning Schmiterlöw. Det slutar:

Det yrke, jag har valt mig, tycks bedrägligt vara.
Jag ökar utan frukt de arma snillens skara,
Som mödsamt nöta ut båd anda, liv och själ
Blott för den ringa lön att hetas rimma väl.
Nej, lyckan och min vinst jag mera bör bevaka.
Jag går till min natur och könets gräns tillbaka.
Av hjärnans tomma gräl man ingen föda får.


Ur dessa rader synas mig två motiv kunna läsas ut. Först en
misströstan om egen förmåga att bliva något mera än en vanlig
dussinrimmare. I den nyss citerade självkarakteristiken hade hon
ju sagt sig hava lätt att rimma, men »som oftast svårt efter
tankar». Hon kände sig icke äga kraft att, såsom hon nu fordrade, bliva
en skald av — låt oss säga — Kellgrens art, och hon ville därför
tystna. Det andra skälet var tydligen en ändrad uppfattning av
kvinnans ställning. Hon ville återgå till »sin natur» och överlämna
kulturbråket åt männen. Men hon fortsätter med ännu fem verser,
som ge det sista motivet en viss nyans:

I tofsar, flor och bjäfs vår lycka nu består.
I gyckeldockors här! Jag gillar ert exempel,
Ifrån Parnassens höjd jag flyr till smakens tempel,
Men skall, då jag med sorg från Pinden avsked tar,
Behålla några rim till vänners nöje kvar.

Giftermålet.



Orden antyda, att avskedet ej var alldeles smärtfritt, möjligen ock
att det — såsom Warburg förmodar — till någon del skett på
grund av vissa stickord mot den »vittra mamsell Malmstedt». I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0629.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free