Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som samtiden dyrkade. Kvinnan skulle åter bliva det, vartill naturen
ämnat henne, maka och moder, och i Julie, hjältinnan i La nouvelle
Héloïse, hade han tecknat henne, sådan som hon enligt hans
mening borde vara. Blanck har särskilt framhållit detta: »Hela den
utförliga skildringen av Julies hem i de senare böckerna av romanen
är en enda exalterad hymn till hemmet.» Och från Émile har han
framdragit en slående parallell till fru Lenngrens Råd. På tal om
den unga flickans litterära uppfostran utbrister Rousseau: »Toute
cette charlatanerie est indigne d’une honnête femme. Quand elle
aurait de vrais talents, sa prétention les avilirait. Sa dignité est
d’être ignorée, sa gloire est dans l’estime de son mari; ses plaisirs
sont dans le bonheur de sa famille.» Att fru Lenngren skulle hava
lånat sina tankar från Rousseau, är föga sannolikt; de lågo i hela
den tidsströmning, vars främste målsman Rousseau var, och de hade
före honom uttalats av andra, kraftigast kanske av Molière. Den
åsikt, som hon här framlade, hade hon helt visst icke läst sig till
ur böcker, utan lärt sig av livet. Den var icke ny, ty redan i
skaldebrevet till Schmiterlöw hade hon antytt den, och sedan hade
den under årens lopp ytterligare mognat till en allt behärskande
livsåskådning.
»Vitterheten hos vårt kön bör höra blott till våra nipper» —
hade hon skrivit. Hon hade därför avböjt den utmärkelse, som
Svenska akademien önskat tilldela henne, men nu hade, oförberett,
Gyllenborg dragit slöjan från hennes anonymitet och gjort henne
till en »vitter» dam. Den berömmelse, hon nu fått, var henne
motbjudande, och åter drog hon sig inom sitt skal. Praktiskt taget
slutade hon upp att efter 1798 införa några dikter i mannens
tidning och även att författa nya; enligt Warburg, som grundligast
studerat hennes diktning, »visa hennes egna anteckningar ett
tomrum för åren 1801—1808»; först i årgången 1809 finna vi fyra poem
av henne, 1814 åter några och 1816 ett. Efter Råden gömde hon
således »lyran i sitt sybord». Då Svenska akademien 1803 hos
henne anhöll, att hon ville samla och utgiva sina dikter, svarade
hon blott, att hon ville — tänka på saken. Utgivna blevo de först
efter hennes död. Hon nöjde sig med att vara en god och glad
kvinna, en ypperlig husmoder och en älskvärd värdinna. Det är
denna fru Lenngren, som åtskilliga brev och anteckningar från
1800-talets början skildra. I det hus — säger Franzén — »dit hon var
kommen med ingen annan hemgift än mödernedygder, tarvlighet
och snällhet, ersatte hon genom dem, vad som brast av lyckans
yttre förmåner», och tack vare hennes förmåga att sköta huset,
blev detta så småningom burget, nästan förmöget. 1799 hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
