Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Le père de famille: »Alzire är så berömd, och den pressade ingen
tår ur mitt öga. Men denna slet mina inälvor. Politiken på teatern
må intressera furstar och ministrar. Mig angår den icke.» Då han
såg Racines Phèdre, gäspade han, och vid Voltaires Brutus gjorde
han den anmärkningen, att den franska tragedien var mera patetisk
än romantisk och uttryckte detta patos i »en stil, som är mera
vältalig än poetisk, mera oratorisk och deklamerande än hjärtats och
passionens språk». Hos Shakspere, Ossian och Homeros är den
poetiska stilen naturligare än hos Corneille och Racine. Såsom
barn — skriver han — deklamerade jag dessa senares tragedier.
Då jag sedermera »läst en hop engelska och tyska stycken, fulla
av natur, naivitet och känsla, dem jag riktigt fattade, genomtänkte
och genomkände, tog jag en och annan fransysk tragedi i handen
och hade möda att läsa ut dem». Och lika illa gick det nu, när
han på teatern åhörde dem; han förblev kall.
I mars 1796 kommo de båda resenärerna till England, vars natur
i hög grad slog an på honom. Den största behållningen hade han
dock av den närmare bekantskap, han nu fick göra med Shakspere,
av vars dramer han såg åtminstone nio. Shakspere — skriver han
— »är en engelsk trädgård, Corneille etc. en fransysk. Om det är
obehagligt, att den fysiska naturen tvingas, att löv och vatten
tvingas, vi skulle det behaga, att den moraliska tvingas? Att
människor och karaktärer tala och handla efter snöre är lika så
onaturligt, som att träd växa och strömmar rinna efter snöre» — som
man ser ett omdöme fullkomligt i Thorilds anda. Vidare försvarar
han uttryckligen sammanblandningen av tragedi och komedi: »Sorg
och glädje växla om i livet. Varför då icke på teatern, som är en
målning av livet?»
Jag har särskilt uppehållit mig vid dessa reseanteckningar, ty i
dem framlägger Franzén grundtanken i den stora dikt, som han kort
därefter skrev: den nationella egenartens betydelse. Ett folks dikt
skall icke vara en efterbildning utan ett uttryck för dess
nationallynne. Vi äro germaner, och nordbons dikt bör därför förete större
frändskap med den engelska och tyska än med den franska.
På senhösten 1796 var han tillbaka i Åbo, där han under tiden
blivit utnämnd till bibliotekarie, och året därpå skrev han sin mest
bekanta dikt: Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz. Det pris, som
han med anledning därav erhöll av Svenska akademien, blev
vattendelaren i hans poetiska alstring. Denna hade hittills allt starkare
och starkare gått i romantisk riktning. Genom Leopolds kritik och
väl även av andra orsaker kom hans diktning under de följande
åren att utveckla sig i rakt motsatt riktning, och då nyromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
