Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de första, enklaste, naturligaste affektioner, all poesis renaste jordiska
näring, hos Atterbom uttrycka sig... En tredje förtjänst av samma
art är fosterlandskärlekens rena klang hos skalden, sådan den, djup
och klagande såsom ur forna tider, ljuder i poemer som Kung Karls
spira, Linnea, Fredsslutet 1809 och flera andra.»
Detta är ju både sant och överlägset väl uttryckt. Den personligt
vänliga klangen kan ej heller misskännas. Men efteråt komma några
reservationer, som skorra mot inledningen. Blommorna äro lyrik.
»Den är ingalunda en art att förkasta, men den synes vara den nya
romantikens enda. Denna skriver blott lyrik, den må kalla det epos,
drama eller vad som helst, och man vet, huru rik den är på former
och namn. Lyriken är dess styrka och dess svaghet.» —
Anmärkningen förefaller onekligen konstig, ty icke kan man gärna förebrå
t. ex. Karlfeldt och Fröding, att de ej skrivit några dramer eller
romaner. Såsom en följd av denna ensidigt lyriska inriktning anser
Geijer, att den nya skolan saknar verklighetssinne och ger föremålen
en främmande, magisk färg. Såsom exempel väljer han Atterboms
Smultronblomman. »Vi erkänna, att vi väntade se den förhärligad i
en enkel, naiv, helst svensk, idyllisk ton, då smultron, om ock
ingalunda uteslutande tillhöriga Norden, dock i föreställningen så lätt
förena sig med de glada bilderna av Nordens sommar.» I stället
möter man uttryck såsom de saliges öar, gudabordet, smaragdskålen,
ambrosia och gudarnes ichorfyllda ådror. »Sådant har det fel, som
kallas preciositet och vidlåder ej sällan denne författares stil. Det är
hos honom ej egentligen affektation. Det är så mycken affektion för
egna föreställningar, att det ej faller honom in att avse andras. Han
är därigenom ock värnlös mot löjet.» Han är så inne i egna
föreställningar, att han föga vet, »vad utom dem föregår. Därav hans
förmenande, att publiken ungefär består endera av idel oförsonliga
fiender eller på andra sidan av hängivna vänner... Vi ha kommit på
en punkt, ömtålig att vidröra, emedan den angår en personlighet och
en ädel personlighet. Likväl kan den ej undvikas, emedan här är
fråga om något, som icke varit utan inflytande på de skrifter, vi här
bedöma.» Atterbom kan ej frikännas från böjelsen »att låna sin
poetiska bekännelse en viss politisk färg. Därtill hans egenhet att behaga
sig på ståndpunkten av en föråldrad vitter polemik», och här klandrar
Geijer — liksom Tegnér och flera andra — att Atterbom i samlingen
intagit några stridsdikter från den forna litterära fejden. Här —
fortsätter Geijer — »komma vi just till den ömtåliga punkten. Atterboms
svaghet är en poetisk egoism, som ock yttrar sig i en mer än billigt
prosaisk fåfänga. Han tyckes, såsom chef för den fosforistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
