Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dynastien och boren arv- och skyddsherre till alla dess titlar, värdigheter
till och med et cetera, anse sig även äga ett slags diplomatiska plikter
i förhållande till främmande mer och mindre välsinnade litterära
myndigheter och makter. De statsskrifter, han i denna egenskap låtit
utgå och för vilka Uppsala Literaturtidning, sig till föga fromma, varit
organ, ha alla fallit sig särdeles olyckligt, ej minst genom sin
vidlyftiga tråkighet och därigenom ej litet skadat författaren hos
allmänheten.» Till sist anmärker Geijer, att Atterbom i sin samling
medtagit för mycket och för svaga saker. Atterbom hade visserligen ansett
dem som »för framtidens utslag erforderliga akter», men — anmärker
Geijer — »författaren tänker för mycket på detta utslag. Framtiden
har så många att avgiva, att fruktansvärt är, han förfar summario
processu i saken.»
Recensionen slutar: »Det finnes underbara motsägelser hos denne
skald. Än tycker man sig se en ungdomlig genius i oskyldig och
glad säkerhet slående lyran, under det den vingade Apollohästen med
honom djärvt svävar mot högre rymder; och det är han. Än ser
man en omständlig, betänksam herre och man med opera omnia under
armen, resklädd till svaromål inför den omförmälda framtida poetiska
tingsrätten; och det är också han. Bäggedera är än i dag han. Men
jag håller mig till den förstnämnde. På honom vill jag i fullt mått
lämpa hans egna sköna ord (i Lindblomman)... Och härmed trycker
jag i tanken skaldens hand till pant av en lika uppriktig som
ovanskelig tillgivenhet, skulle ock våra banor ifrån varandra vika. Ty
mig — har stugan blivit för trång.»
Nyromantiken hade — såsom jag i det följande får tillfälle att
närmare beröra — utvecklat sig till en politiskt »ultraistisk» doktrin, och
ultraismens högborg var Uppsala, dess vapendragare voro Geijer,
Atterbom och Palmblad. Det var ur denna ultraism, Geijer nu ville bryta
sig lös. Det skedde — för hans vänner alldeles oförberett — genom
Litteratur-Bladet. Med den nu refererade recensionen var det tydligen
Geijers mening att inför allmänheten högtidligen bryta med
nyromantiken, ehuru han å den andra sidan ville göra det i för vännen
Atterbom så vitt möjligt skonsamma former. Geijer var icke diplomat,
och så förträfflig recensionen än är, misslyckades han i bägge fallen.
Ty i själva verket bröt han här icke med nyromantiken såsom en
rörelse inom skönlitteraturen, och hans tillämnade vänlighet mot
Atterbom blev i stället det svåraste angrepp, för vilket denne varit utsatt.
Läser man recensionen, finner man, att Geijer har övervägande beröm
för själva nyromantiken, att han förträffligt framlägger alla de stora
insatser, som denna rörelse gjort, under det att klandret nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
